Från stålband till cittror

När vi träffas på Lilla Hemgården förbereder han kvällens övning med Cittronilerna. Han välkomnar mig vänligt och säger att han är lite byxis. Trots det har han en stark utstrålning, oavsett vad vi pratar om.Länge stod han i kulisserna, uppmuntrade musiker och stod för den tekniska kunskapen bakom grammofoninspelningar och populära radioprogram. Som musikproducent kunde han aktivt lyfta fram musik, musiker och programprofiler från Östergötland. Först för Musikradions P2 och de sista arbetsåren även för Lokalradions P4. Nu är han pensionär, snart 72 år.Det gällde att vara väldigt bra som ljudtekniker när man spelade in SON och Sten Johan Johansson hade med sig kunskaperna från Stereoutveckling i Stockholm när han började på Norrköpings SR-studio. De gjorde "sensationellt" många vinylskivor och direktsändningar på den tiden.-Vi skulle göra en radioinspelning med Rainer Kuisma. Han spelade marimba och det var trettiotvåondelar på varandra. Det bara brakade om det. Efteråt kom han opp i kontrollrummet och lyssnade. Så satte han sig tillbaks och sa "Det är bra! Men den första passagen, där är det en ton för mycket". Han sa att han måste spela om alltihop.Eftersom Sten Johan började på Sveriges Radio i början av 50-talet, hann han vara med på stålbandens tid. Tre millimeter breda och 1 millimeter tjocka stålband som löpte över tonhuvuden. Gick något snett fick han klippa av bandet med avbitartång, löda ihop ändarna och fila ner ojämnheterna. Men när rullbanden kom bara några år senare, var det finlir: sax och tejp.- Det gick inte att klippa bort en trettiotvåondel?-Jo, jag gjorde det. Jag tror det var en och en halv millimeter ungefär. Klippte bort! Jag begriper inte att man vågade. Och så spelade vi opp det igen. Rainer lyssnade och sa "Nu är det bra!". Helt underbart..!Rutinen vid publikinspelningar var att de också spelade in genrepet, då orkestern förhoppningsvis spelade utan avbrott. Ofta blev det felspelningar eller störande ljud från publiken under den "riktiga" konserten som man klippte bort och ersatte med takter från genrepet. Utmaningen var ljudbilden som var långt ifrån densamma med tom lokal som med full.Sten Johans uppgift som musikproducent var att hitta programledare och medarbetare. Han hade ofta dubbla roller. En tid var han teknisk chef samtidigt som han gjorde inspelningar. Speciellt ett tillfälle minns han och det är inspelningen med SON och Okko Kamu av Allan Petterssons sjätte symfoni. Den vann en Grammis, bland annat med motiveringen den höga tekniska nivån.När han arbetade med programmet Opp Amaryllis brukade han fråga vad de medverkande ville göra och så lära känna människan. Det var ett jättejobb med all research inför ett radioprogram i veckan och det var inte alla som platsade.Men Hasse Zimmergren, Stig Jacobsson, Marianne Castegren Mattsson, Lisa Tilling, Lars-Åke Franke-Blom, är alla personer som har lyfts fram av Sten Johan Johansson.Jobbet avlöstes av passionen för cittra. Han är fortfarande medlem i Cittronilerna som han grundade för mer än femton år sedan. Det började med att Margareta Höglund ringde från Finspång och frågade om han ville föreviga hennes avslutningskurs i cittra för radion.-När jag såg dom där svarta fula sakerna med en sån där u-form, tänkte jag: "Vad ska detta bli för någonting?". Och då sjöng dom Si god afton som introduktion. Dom sjöng så fint tanterna, det var inte klokt.Han frågade Margareta Höglund om hon inte kunde lära honom och sju andra killar att spela cittra.-Hon sa att det gjorde hon hemskt gärna för hon trodde inte jag kunde få ihop åtta killar till ett kvinnoinstrument.-Jag ringde runt till mina arbetskamrater på tv och radio. Får jag bara bra sångare så ordnar sig ju resten, tänkte jag. Och därför var Hasse Zimmergren med och Hasse Andersson. Sen var det då Ragnar Dahlberg, Magnus Höjer, Lars Rundgren, Sven Wernström och Rolf Bergström. Alla sa ja, så vi var åtta stycken.Inte långt därefter ringde Inger Lilja "folkmusikant och cittraspelare och en fruktansvärt bra sådan" och föreslog att de skulle annonsera efter folks trasiga gamla cittror för att reparera dem och lära ägarna att spela. Med hjälp av Brita Ehlert och Margareta gjorde de det och det kom oerhört många fler än de hade förväntat sig. Det ledde till att Inger och Sten Johan började leda kurser i Hemgården. Amatörverksamheten är mycket viktig för honom.-Ja, kolossalt viktig. Man behöver inte vara professionell. Om man gillar att spela ger det sig självt. Dom professionella musikerna behövs i allra högsta grad men amatörer, vi måste också ge uttryck för vad vi känner och har inom oss, säger Sten Johan Johansson.

Från stålband till cittror

Han är en riktig doldis i Norrköpings musikliv. Under 40 år på Sveriges Radio var musik den viktigaste ingrediensen i Sten Johans Johanssons arbete.