Fotograf som vänder på perspektiven
Pressfotografen Paul Hansen tog emot ett pris och talade om arbetet med sina bilder på Arbetets museum.
Med blick för andra perspektiv. Fotografen Paul Hansen besökte Norrköping för att ta emot ett pris för sin insatser som dokumentärfotograf.
Foto:
Tillsammans med kollegorna Pelle Kronestedt och Sanna Sjöswärd är han på Arbetets museum för att ta emot museets dokumentärfotopris. Priserna delas ut för sjätte året i rad och som brukligt är håller pristagarna varsitt föredrag med bildvisning under dagen.
Paul Hansen börjar med att visa soffan på DN:s bildredaktion där han jobbar. Den är sinnebilden för att fotograferna bara är en resurs åt de skrivande journalisterna som får göra vad han kallar lappjobb, det vill säga få en lapp i handen med ett bildönskemål eller kanske bara några rader om vad artikeln ska handla om, vem man ska träffa, var och när.
Men också lappjobben har sina fördelar. Under sitt föredrag kom han till en gåskola för människor som förlorat ett ben och som nu skulle lära sig att röra sig med sin protes.
- Men det blev ganska statiskt, säger han och visar några bilder på människor som gåtränar. Till slut förstod jag att jag måste vända på perspektivet och berätta på ett annat sätt.
Nästa bild visar ryggen på en man som är på väg bort. På ryggen bär han en benprotes. Han ska ut på älgjakt.
Just det där är en av Paul Hansens styrkor: att vända perspektivet. Ovanpå gåskolan låg en förening för neurosedynskadade och andra som drabbats av liknande handikapp. De ville också bli dokumenterade och han följde hur de levde i vardagen.
- Sedan visade det sig att föreningen hade stämt staten. Det var en bra nyhetsvinkel som gjorde att de på tidningen nappade på det.
Han säger sig vara dålig på teknik och ha svårt för att sälja in sina jobb. Och det var det senare som var det mest ansträngande med att arbeta som frilansare. Fast argumentera för sina idéer får han göra på DN också.
- Jag ville åka till Sudan och berätta om svälten. Men den hade hållit på ett tag. Då fick jag kontakt med en kvinna som arbetade för Läkare utan gränser som skulle åka ned dit. Då gick jag till redaktören för DN Söndag och sa att jag skulle skildra "en stark kvinna i vardagen" då gick det bra.
Bilderna från Sudan visar det vi vant oss att se från de afrikanska svältkatastroferna. Bland dem finns bilden av ett barn i motljus som vägs på en våg som hänger i taket.
- Han är fem år och väger 4,9 kilo.
Men Paul Hansen vore inte den han är om han inte också skildrade de barn som varit i lägret några veckor och ätit upp sig, kommit på benen igen och börjat spela fotboll i sanden.
Nu har han också börjat arbeta med ljudsatta bildspel. Att höra rösterna på de avporträtterade, höra deras egna ord förstärker effekten. Orden och bilderna kan ingå i ett jämställt partnerskap.
- Det är lite själviskt också. Man är ute på jobb och tar massor med bilder och det blir bara några stycken som är publicerade. Då kan jag göra ett bildspel också som ett sätt att få visa mer av mina bilder.
Så jobbar vi med nyheter