Inledningen är rätt tålamodsprövande. Ett försiktigt mässande börjar ljuda ur högtalarna och 1 500 personers intresse riktas mot scenen. Sedan händer inget under nästan 15 minuter. Då startar ännu ett intro, lite starkare och efter några minuter kliver bandmedlemmarna in på scenen. ”Äntligen”, tänker jag, men då river bandet av ytterligare ett intro. Irritationen stiger inom mig.
När så frontfiguren Papa Emeritus II väl uppenbarar sig agerar känslorna flipperkula. Irritation byts mot glädje som snabbt byts mot oro. Det är nämligen en väldigt hes mörkerpåve som tar ton. Lyckligtvis märks det bara i inledande Per aspera ad inferi, resten av konserten är i stort sett prickfri. Konstigt vore annat med tanke på den rejält tilltagna mängden förinspelad körsång. I övrigt är bandet grymt samspelt och tungt.
Konsertens första halva gör mig lite fundersam. Det är stort fokus på första skivan och förvånansvärt lite skiljer den här konserten från spelningen i Linköping för nästan ett år sedan.
Men då vänder det. Year zero låter suveränt och Roky Erickson-covern If you have ghosts är makalös. När bandet efter en kort paus sedan kommer tillbaka och spelar dubbeln Guleh/Zombie Queen, den absoluta höjdpunkten på senaste skivan, är kvällen i hamn för mig.
Det känns sedan som en ytterst passande avslutning att tillsammans mässa textraden ”come together for Lucifer’s son” tillsammans med hela publiken. Ghosts satansverser doppade i förförisk popmusik har ännu en gång segrat.