Finspångsfyllans nestor tillbaka

Efter tre fina novellsamlingar, samtliga kritikerrosade, debuterade Hans Gunnarsson med romanen En jävla vinter. Den utspelar sig i Hans Gunnarsson födelsestad, Finspång, och huvudpersonen heter Gunnar Hansson, så det ligger nära till hands att tro att det är en nyckelroman.
Gunnar arbetar i livsmedelsaffär, umgås med sina sunkiga kompisar och super sina skallar i småbitar på helgerna och söker kärleken på stans enda danshak. De är drygt tjugo, lyssnar hellre på Stones, Dylan och Eldkvarn än att tänka på framtiden. Men Gunnar börjar, i motsats till sina kompisar, att känna en alltmer påträngande leda och längtan bort från Finspång. Funderar på att bli fritidspedagog eller att läsa kulturvetarlinjen. Så köper han, mest av en slump, en skrivmaskin. Skrivmaskinen representerar naturligtvis den väg ut som Gunnar desperat försöker finna.

Också i den nya romanen Allt ligger samlat har en av de fyra karaktärerna, en avdankad skådis, en författarkarriär i tankarna. Han filar på ett manus visar det sig, men innan det blir klart tvingas han genomlida en parmiddag som artar sig till en riktig Norénafton. Redan från början går det snett. Gästerna kommer en halv timme för sent och dessutom - det ligger en stor stek i ugnen - har de redan ätit. Missförstånd staplas på missförstånd och deras samtal löper allt annat än smidigt. Spriten flödar - Gunnarsson är en mästare på att skildra fylla i dess olika stadier.

Det finns en kontinuitet mellan novellsamlingarna och de båda romanerna, tematiskt och stilistiskt. Det handlar om så kallade vanliga människor som kört fast i tillvaron och som lever i trasiga förhållanden. Men så plötsligt kan något oväntat hända som rubbar det invanda. Ibland är det förödande och ibland är det förlösande. Dialogen är gestaltande och miljö- och personskildringar sparsmakade. Kritikernas karakteristik av de tidigare böckerna - levande, lyhört, pricksäkert och ömsint - går även att tillämpa på Allt ligger samlat.
Hans Gunnarsson är emellertid underskattad på en punkt. Visst är hans berättelser sorgmodiga och visst kan de läsas som ett symptom på det söndervittrade folkhemmet. Men de är också vansinnigt roliga.