Blå är den varmaste färgen har väckt en hel del uppmärksamhet här och där i världen (i Idaho i USA blev den bannlyst) på grund av den sexuella vidlyftighet den visar upp i en långt utdragen scen med ett älskande lesbiskt par.
Men filmen har också prisats för sina filmiska kvaliteter och vid fjolårets filmfestival i Cannes kammade den hem Guldpalmen – som fick delas lika mellan regissören och de båda huvudrollsinnehavarna.
Tunisfödde regissören Abdellatif Kechiche har tidigare visat sin styrka med filmer som Couscous (2007) och Svart Venus (2010). Ändå måste jag säga att han överraskar med Blå är den varmaste färgen. Med en aldrig sviktande berättarglöd skildrar han ett kärleksförhållande mellan två unga kvinnor; den ena en gymnasist, den andra en något äldre, akademiutbildad konstnär.
Filmen utspelas i nordfranska staden Lille och spänner över flera år. Det framgår av den franska titeln La Vie d’Adèle (Adèles liv) att det främst är den unga skolflickan och blivande läraren Adèles liv som filmen fokuserar på.
Adèle Exarchopoulos spelar henne så bra att man häpnar. Sällan har närbilder upplevts som så drabbande som de på hennes ansikte. Mycket bra är också Léa Seydoux som hennes partner som till lika delar skänker henne lycka och förtvivlan.
Tre timmar lång är Blå är den varmaste färgen, men det är tre timmar som ger oerhört mycket i utbyte.