Fem konstnärer i fablernas värld

När jag var liten fanns det barnprogram på tv som hette Fablernas värld med figurer som Jakob Uggla, Janne Korp och Pentti Varg. Det har alltid varit tacksamt att hos djuren förlägga mänskligt beteende, vare sig det används för att berätta eller moralisera. I sommarens utställning på Passagen i Linköping tar Malin Davidsson, Eva Fornåå, Jimmy Gustavsson, Armin Scholler och Antonio Sognasoldi vara på fabelns möjligheter, lånar barnprogrammets namn och gör en väl sammanhållen utställning med sammanlagt 131 verk.Antonio Sognasoldi målar en färgsprakande djurvärld, ofta med humoristiskt anslag. Tätt packade knölsvanar, häpna hundvalpar, sittande fåglar mot brandgul himmel eller bara en gigantisk tupp i blyerts på vilken det faller ägg, allt mot en knallgul bakgrund. Den sistnämnda målningen heter också Far till alla barnen och lämnar inget tvivel om vem det var som anlände först. En helt annan stämning inger målningen På stranden efter vågen där de grinande småbarnen kringvärvda av blå, tropiska fiskar leder tankarna till en traumatisk naturkatastrof.Jimmy Gustavssons verk är mer skissartade, liksom hastigt nedtecknade djur eller mänskliga figurer i kol eller akryl. Ibland ser man inte fabeln för alla djuren. Men på en teckning har en tupp, en katt, en hund och en häst bildat en gatumusicerande kvartett och i en annan teckning kompar en älg och två grävlingar Frälsningsarmén.Malin Davidsson hör till de berättande målarna. Hon representeras av en hel svit mindre målningar som på det generösa utrymmet och i det rika utbudet inte riktigt kommer till sin rätt. Istället fäster jag mig vid hennes fem små dagboksbilder från 2004: en hund i gula badbyxor vid havet eller en ballerina och en ponny i det fria. Bilderna har både stämning och en gåtfull karaktär som gör att man stannar till och försöker läsa dem.Vid sidan av det framstår Armin Schollers, bokstavligen talat mer grovhuggna, konst som generande enkel. Hans sågade och bemålade djur i trä är dramatiskt vända mot varsin landskapsmålning för att gestalta en längtan till de målade fablernas värld men det ett ganska simpelt knep och gör intryck därefter.Då väcker Eva Fornåås egensinniga figur Gurtil mer intresse. Gurtil är en varelse i stengodslera som ungefär ser ut som en mutation mellan E.T. och ett bevingat mumintroll. I tolv versioner bildar Gurtil ett led i stående, sittande eller hukande poser. I en svit fotografier skildrar Fornåå Gurtils öden i den östgötska verkligheten: omplåstrad på akuten, vandrande med blindkäpp mellan två blommande rapsfält i det fagra Östergyllen eller svävande som en eskorterande ängel intill ett flygplan. Eva Fornåå har också gjort en bok om Gurtil som förtar en del av den nyfikenhet som bilderna väcker. Jag skriver hellre Gurtils äventyr själv, precis som vi i fabeln tillskriver djuren vår mänskliga karaktär, inte minst dess brister och våra tillkortakommanden.