Musik har för mig aldrig handlat om röstmässig fulländning. Konst aldrig om penselns perfektion. I stället har jag letat efter känslan och ingivelsens klang i färg, form, ord och personligt uttryck. Men Eva Cassidy lyckas på något omisskännligt vis knyta samman känslan med perfektionen och uttrycket med en röst som berättar med musikalitetens alla färger.
Det spelar ingen roll att melodierna var ämnade för någon annan och att man hört vissa av dem tusentals gånger förut. Cassidys tolkningar gör att man tror på varje stavelse och känner med varje röstnyansering. Det blir inte trovärdigare eller vackrare än så här.