Only young twice - historien om Europe finns nu
i bokhandeln och är ett utomordentligt läsvärt tidsfördriv för den stora generation som växte upp med pudelrocken under större delen av 80-talet, där Europe var en självklarhet
i vinylbackarna och på väggarna i pojk- och flickrummen.
För Mattias Kling, i dag 38, kändes det självklart att anta utmaningen att skildra det unga Upplands Väsby-gängets framfart - från de första trevande ackorden i tidiga tonår, via glanstiden runt The final countdown och de efterföljande, tuffa åren då bandet i princip blev bankrutt - fram till nutid.
"Kommit väldigt nära"
- Europe är inte bara Sveriges genom tidernas populäraste och mest säljande hårdrocksband, det är också den bästa rockhistorien Sverige har. Det är konstigt att ingen har berättat den tidigare, säger han.
- Jag har funnit svar på mycket och det har varit spännande att titta in djupare bakom karaktärerna hos varje bandmedlem. Mitt mål har varit att berätta historien precis som den är, och jag är övertygad om att jag har kommit väldigt nära, säger Mattias Kling.
Benspark och nackskott
Mattias säger att han aldrig varit den mest hängivne Europe-fanatikern, men att bandet självfallet funnits med i bilden under hela hans uppväxt.
- Jag har följt Europe sedan gruppen vann Rock-SM 1982. Men när debutplattan kom året därpå fanns det så många andra, internationella konkurrenter som gjorde samma sak, fast snäppet bättre. Men under perioden med Wings of tomorrow, The final countdown och Out of this world fanns jag ju bland alla dem som ägnade mycket tid åt Europe, säger han.
- Mitt intresse för bandet, liksom många andras, började dock att svalna runt Prisoners in paradise, som kom att bli ett väldigt malplacerat album för den tiden. I samma veva kom ju först Guns N’ Roses och sparkade undan benen för dem, sedan kom Nirvana och gav bandet ett riktigt nackskott. Det fanns inte samma utrymme för Europe längre, säger Mattias Kling.
Illa skött management
Mattias har i sin bok ännu fler teorier kring varför bandets karriär gick
i stå under sluttampen av 80-talet, för att kort därpå helt läggas ner.
- Många felsatsningar, dålig ekonomisk rådgivning och ett jävligt illa skött management. Det finns mycket beskrivet om det i boken.
Boken har fått liv genom idogt researcharbete och intervjuer med folk runtomkring bandet: barndomskamrater och familj, ex-flickvänner, skivbolagsfolk och rockjournalister med flera. Några djupgående samtal med bandmedlemmarna själva har det dock inte blivit.
- Bandmedlemmarna var inte särskilt intresserade av att samarbeta kring boken, men boken är inte skriven på uppdrag av Europe eller bandets management, det är helt och hållet min story. Jag ville inte att någon skulle gå in med rödpenna och stryka saker som kanske känns obekväma. Däremot stötte jag på Mic Michaeli häromdagen, och han bad mig signera en bok åt honom.
Ganska snällt band
En väsentlig del av boken berättar om slitningarna mellan John Norum och resten av bandet. Norum lämnade gruppen i november 1986 mitt under brinnande världsturné.
- Jag blev ganska snabbt klar över att det mesta kring bandet kretsade runt två huvudpersoner; den framgångstörstande frontmannen Joey Tempest och den känslige, tillbakadragne gitarristen John Norum. Alla omständigheter kring Norums sorti från bandet, strax efter The final countdown, är väl inte helt klarlagda, så jag har rotat en del runt detta i boken.
Det utsvävande partylivet, som snarare är regel än undantag för de flesta rockband, beskrivs naturligtvis också i boken. Men trots att bandmedlemmarna i Europe tillät sig att smaka ordentligt på livets godsaker under succéåren var det ändå, enligt Mattias Kling, i det avseendet ett ganska snällt band.
- Jämfört med exempelvis band som Mötley Crüe var Europe rena dagisbarnen. Visst fanns det både knark och knulla med i bilden, men grabbarna var inte alls "svin" på samma nivå som flera av de andra, samtida banden. Jag har dock fått en rad intressanta historier beskrivna för mig. Vissa är med i boken, andra inte...
Fortfarande aktivt
Mattias har sett oräkneliga spelningar med Europe genom åren, både privat och genom sitt yrke som rockjournalist. Men hans bästa konsertminne från bandet är faktiskt väldigt färskt.
- Det var förra året faktiskt, på Getaway-festivalen i Gävle. Jag hade jobbat mer eller mindre dygnet runt i tre dagar och var rätt så slutkörd när jag kollade på Europe som näst sista akt. Och just då, när bandet spelade The final countdown i all sin ståtlighet, tyckte jag det var så vackert att jag faktiskt började gråta. En del kollegor undrade naturligtvis vad det var för fel på mig, men jag ser det som ett kvitto på att gruppen fortfarande är en jävligt bra liveakt.
Kanske får Mattias, och alla andra Europe-fans, fler tillfällen att plocka fram näsduken.
Bandet är i allra högsta grad fortfarande aktivt. Bara finslipning återstår innan gruppens nya skiva är färdig. Releasedatum väntas bli någon gång
i april nästa år.