EU på prov med lösa kanter
Tekniken krånglar från start i den interaktiva föreställningen. Apparaturen fångar inte upp publikapplåderna som ska starta nedräkningen. 10 sekunder blir två nervösa minuter för datorkillarna.
Sedan blir det förstås kul, som det brukar bli när Helge Skoog lever på scenen. Det blir improvisationer, repetitioner, provokationer och gags. Med en garanterat skrattkrampsframkallande avslutning. Och däremellan har kvinnan i ensemblen, Pia Johansson, gjort en härligt självklar Solveig från Vännäs som tar med sig publikens frågor till Bryssel.
Det börjar två gånger. En Star Trek-kultig animerad dockversion av År 2001 - ett rymdäventyr är roligast. En objektiv informationsträff om EU ledd av neutrala informationskvinnan Pernilla är svårare, då det seriösa blir till ironi - avsiktslöst?
Helge Skoog går till anfall som provokatör i publiken och får mothugg av Johan Paulsen, ah - nu börjar bilden av EU bli intressant. Ett fredsprojekt eller bara Västs kalla krig för att konkurrera ut Öst? Men det tar snart slut och ersätts av nya infall.
De tre skådespelarna på scenen samarbetar med både publik och två bildskärmar. Vi får räcka upp händerna i brist på mentometerknappar för att deklarera närvaro, kön, EU-åsikter och otrohet. Jag erkände åtminstone att jag var där.
Det är minst sagt löst i kanterna. Inte enbart för att premiären ännu ligger två veckor bort. Kanske den är det för att EU självt är löst i kanterna, projekt som det är.
Brysselkollen känns tyvärr lite gammal, charmiga datoranimeringar till trots. Det är för mycket om gurkor och kol och stål, en seg fransk historia. Vart tog antagonisterna och diskussionen vägen? Var är skärningspunkterna NU?
Som ett svar står en kvinna från nybildade Attac-rörelsen vid Konstmuseets utgång och delar ut flygblad. Om det är det som är svaret, då är EU inte är någon fråga längre. EU är.
Så jobbar vi med nyheter