Ett svar i 24 skärvor

"Jag samlade stenar, de vackraste / mönstrades av vulkaner, / slipades av epoker / och svalkade min hand" Å andra sidan tenderar hinsidesdikten ibland att sväva så högt att den tappar kontakten med allt och alla utom just evigheten. Vem ska ta emot signalerna? För vem är de djupfilosofiska skärvorna ämnade? Min gissning: För alla och ingen - och för den ambitionen hyser jag den djupaste respekt samtidigt som begreppsparhundarna Språk och Sak därmed mer än vanligt tycks glida samman. Det vill säga att Burton ibland börjar sända på en skäligen opersonlig frekvens för att nå denna högst hypotetiska massa.Hennes nya dikter har vittomfattande titlar som "tid", "mening", "jag" och "vatten". Att läsa dem är att befinna sig bortom allt dagligt bök med språk och tjafsig mellanmänsklighet för att istället betrakta världen i en sprucken jättespegel vänd mot rymden. Det rör sig om en dikt som på allvar och fullständigt tveklöst säger "Det finns inget facit" och där det tidlösa havsvattnets "nya vågor / - om de kunnat tala - // skulle säga att de då aldrig / hört talas om någon mening" Ibland sublim - ofta snudd på omänsklig.