Ett bländande solospel

Att Norrköpingssymfonikerna emellanåt breddar repertoaren med konstnärligt lödig musik av annorlunda snitt verkar vara stimulerande både för orkester och publik. Lördagseftermiddagens tangoprogram i De Geerhallen bjöd på färgstark musik, som genomgående gestaltades med personligt engagemang och lyhört sinne för tangons rytmiska laddningar och strukturer.
Ett mycket starkt intryck gjorde Kristina Kuusistos solospel på bandoneón i två soloverk av Astor Piazzolla.
Man fick faktiskt intryck av att solistens restlösa satsning också stimulerade orkesterspelet.

I det första soloverket, Aconcagua, framträdde i mellansatsen ett sensibelt samspel mellan bandoneón och harpa.
En viktig samtalspartner förutom orkestersektionerna var den framträdande pianostämman. En imponerande sammanfattning av Kristina Kuusistos solospel kunde man uppleva i hennes solokadenser, som utöver teknisk briljans gav uttryck åt flödande skaparådra och improvisation.

Att dirigenten Ari Rasilainen är väl förtrogen med skilda tangotraditioner övertygades man om i det mångsidiga programmet.
En skön inledning till konserten skapades med Piazzollas Tangazo-variationer över Buenos Aires, där den första lentosatsens solenna värdighet gav effektfull bakgrund till de snabba satsernas musikaliska fyrverkeri.

Men det var inte bara som dirigent som Rasilainen visade sin förmåga att levandegöra det karakteristiska tangoideomet. Det gjorde han också som violinist i Jacob Gades Tango jalousie.Fast det som verkligen tog skruv var när Rasilainen plockade fram en mikrofon och började sjunga.
Det fanns beckmörk melankoli och värmande känslosamhet i hans raka gestaltning av finländsk tangotradition i sånger av Mononen och Virta. Publikresponsen var upprymd och Rasilainen kvitterade de långa applåderna med extranummer.