Det ser lite makabert ut med den vitklädda underdelen till en mansstor docka som ligger på den lilla svarta scenen med röda ridån. Den inströmmande publiken möts av Ester som tar emot och förväntansfullt försäkrar: ”Snart börjar det”. ”Snart börjar det”.
– Rudolf!
Dockan snarkar till. Det är en sovande man och snart… nåja, ganska snart så vaknar han.
– Ester!, ropar Rudolf.
– Ja, svarar Ester glatt och tjänstvilligt.
– Sprgzy, begär Rudolf.
– Ahh, utropar Ester skarpsynt. Byxor.
Teater Fenix urpremiär på barnteaterföreställningen ”Kom och se: Esters varieté” nära nog fyllde Teater Bråddgatan 34 i söndags. Aldrig har jag då sett en så uppfriskande påklädningsscen, särskilt inte med så tillknölade men talande jackärmar. Den tar sin tokroligt rundliga tid, inte en sekund för lång eller för kort. Regissören Ola Citron har vetat att öppna repetitionerna för undersökande infall och sedan precisera detaljerna i ett effektivt berättande.
Resultatet är en underbar och hälsosam liten föreställning som påminner om hur grundläggande fantasin är för individens självkänsla och syn på världen som en möjlig plats. ”Kom och se: Esters varieté” är därför mer än bara lekfull. Snarare så upptäcker den, skapar leken på nytt. Med Esters städutrustning, enkla trick och en aldrig sinande optimism.
Och med musik förstås. Rudolf spelar tuba och ljuv musik uppstår: igenkännbara stycken vars namn fastar på min tunga. Kurt Weills Mackie Messer går inte att ta miste på.
Ester och Rudolf är clowner, sinsemellan mycket olika. Åsa Forsbergs Ester med röda näsan är alltid redo med ett självklart ”Ja!”, upptäcker med ett förtjust ”Ahh” och ställer genast till det. Gunnar Nordanskogs Rudolf talar ett språk som bara Ester förstår och förmedlar: Jacka. Hatt. Stol. Notställ. Rudolf är bestämd men lite hjälplös. Ester är hjälpsam.
Kort är Ester bredvid Rudolf som är lång. De avverkar varv på varv runt den upphöjda scen som kallas världen, i sin vilja att nå varandra i den trånga manegen mellan den urblekta fonden och den lilla svarta scenen. Scenen är varietésällskapets, de som skrivit en lapp som Ester hittar: ”Vi har rest och kommer aldrig tillbaka”.
Där och då lär sig Ester att säga ”Nej!”. Hennes nej betyder ”ge inte upp”. Hennes nej betyder ”Kom igen!”.
Om inte lindansaren, den eldfängda kvinnan eller luftakrobaterna finns kvar så uppfinner hon nya artister: den hypokondriske inbillningssjuke trollkarlen Saladino, med ond fot, rygg och tandvärk och ett försvinnande trolleritrick. Ridån går upp än för en balanskonstnär, än för en lejontämjare. Så mycket med så små medel.
De vita lippizanerhästarna galopperar in i manegen med värdig briljans, strutsplymerna som fästs i deras pannor vibrerar nervöst. Dressören smäller med piskan, smeker mularna. Vi ser dem tydligt under dammvippan fast de bara består av luft.
Påklädning, städning, sömndröm och varietélek; den unga (och den äldre) publiken beskådar vardagens sysslor med (ljudlig) uppmärksamhet. Suger in Esters ”Ja” och Esters ”Nej”. Lär sig att inte ge upp. ”Kom igen!”