En varm och ursinnig man

Att vara en av Sveriges bäst säljande poeter räcker inte alltid så långt. När Daniel Boyacioglu kör i gång sitt framträdande strax innan elva på fredagskvällen är Café Swartz glest besatt.
Men han vänder det till sin fördel. Klart lovande för artisten Ty-chee rappar till förinspelade bakgrunder genom en liten PA-anläggning men Daniel Boyacioglu väljer att köra helt opluggat. Någon scen finns inte, han står rakt upp och ned på golvet och kör sina låtar, uppbackad av gitarristen Fredrik Bergström.

Boyacioglu är ingen sångare. Ibland reciterar han, ibland sjunger han och ibland är det något mittemellan. Men han är en bra berättare och charmig som få. De flesta artisters mellansnack brukar upplevas som något nödvändigt ont, men inte här.
Han introducerar och förklarar låtarna, rådfrågar publiken om låtval.
Sen skojar han med publiken genom att på lärarmaner fråga en person som pratar lite för högt om det var nåt hon ville säga.
Stämningen är vänlig och uppsluppen, men när Daniel Boyacioglu sjunger om hur han önskar sin fars död blir det knäpptyst. Själv gör han inga ansatser att avslöja om det är fiktion eller verklighet.

Det är just mellan låtarna han kommunicerar med publiken. När han sjunger står han oftast vriden mot sin ackompanjatör, med sidan vänd mot publiken och vaggar fram och tillbaka med stängda ögon.
Det låter kanske en smula banalt att säga att han skapar värme och trivsel, men så är det. Humor löper som en röd tråd genom föreställningen.
Därför blir effekten desto större när han plötsligt kastar bort den helt. Den sista låten är en ursinnig uppgörelse med ett rasistiskt Sverige.
Stämningen är nervig, publiken är tagen. Boyacioglu ser trots det han just sjungit rätt glad ut när han börjar plocka fram skivor och böcker till försäljning.
Det är inte alla gånger jag känner att man kanske skulle gå fram och ge artisten en kram efter spelningen. Men det var rätt nära i fredags.