Vi promenerar sakta genom den stora, namnlösa parken. Det är smärtsamt, som att vistas i en dikt av Anna Hallberg: ”Solen bränner rakt ned i huvudet.”
En flicka, iförd leopardmönstrad byxdress, poserar passionerat för en kvinnlig fotograf i skuggan av ett stort mörkt träd. Ett par fältharar, bedövade av hettan, skuttar långsamt och ointresserat förbi på bara några meters avstånd från flickan och fotografen.
Vi stannar till en stund och betraktar den dammiga grönskan, en avstängd fontän, några kråkor som pickar i jorden. Plötsligt läggs en hand på min axel. Jag vänder mig om. En äldre kvinna, klädd i blåa snickarbyxor ur vars fickor morötter sticker upp, möter min blick.
– Behöver man vara rädd för döden? frågar kvinnan.
– Nej, svarar jag efter en stunds betänketid. Men livet skrämmer mig ofta.
– Behöver man vara rädd för döden? frågar kvinnan igen.
Vi går vidare, djupare in i parken. På en bänk sitter två kostymklädda män och djupandas i varsin syrgasmask. I männens knän ligger härvor av genomskinliga slangar. Två gråa tuber står lutade mot bänkens armstöd. Tuberna glänser i solskenet.
De skuggade slänterna i parkens hjärta kommer som en räddning. Vi slår oss ner i gräset, utmattade av värmen och dagens intryck. Ulf tar fram sitt skissblock, jag tar fram min laptop. Vi pratar om hur den här texten ska utformas, vad illustrationerna ska föreställa. Timmar förflyter. Temperaturen sjunker långsamt, grad för grad. Sakta men säkert töms området på människor. Snart sover parken, djupt och drömlöst.
När det börjar skymma tänds en gatlykta alldeles intill oss. Jag pekar på den och reciterar en diktrad av Marie Silke-berg, en diktrad som fram tills nu framstått som obegriplig för mig:
”Parkens benpipa står rätt ut i mörkret.”