En människas inre liv är som en kompost. Minnen, erfarenheter, upplevelser lagras och förändras långsamt: gror, jäser, spirar - en process i förändring. Kompostmetaforen är Johan Cullbergs, psykiatriprofessor och psykoanalytiker, som tidigare har skrivit om August Strindberg, Gustaf Fröding och Stig Dagerman och av deras liv, verk och skaparkriser tecknat vad jag skulle vilja kalla psykiatriska porträtt.
I En diktares kompost har Cullberg tagit sig an fallet Gunnar Ekelöf. Här finns det en livshistoria att bita: Ekelöfs far avled tidigt i syfilis, barndomen tillbringades delvis på barnpensionat, modern gifte om sig med en betydligt yngre man som blev hans styvfar. Ekelöf själv var gift tre gånger, hans första fru lämnade honom för Karin Boye, hans andra överlät honom - i all vänskaplighet - till sin syster som blev Ekelöfs tredje fru och trygga hamn.
Under sitt vuxna utvecklade och odlade Ekelöf ett utanförskap: han ansåg själv att vandrade en outsiders väg, vilket inte hindrade honom att låta sig väljas in i Svenska Akademien, för det blev Gunnar 1958. Och, naturligtvis inte att förglömma: han från 30-talet fram till sin död 1968 skrev 1900-talets främsta svenska poesi.
Johan Cullberg är föredömligt stringent och lanserar en tes som går på tvärs mot många etablerade Ekelöfforskare: att forskarna tagit honom på orden när han sent i livet, angrep och fördömde sin mamma Valborg. Cullberg menar att Ekelöf hade haft en bättre relation till sin mamma än han ville erkänna och att problemet under hans barndom och uppväxt hade varit den psykiskt sjuke och tidigt avlidne fadern. Bakom modershatet finns ett fadersuppror som kommer till uttryck efter moderns död 1961, detta förlöser honom och modersbilden kan sedan uppgå i den jungfrugestalt som finns i hans sista tre - och enligt Johan Cullberg främsta - diktsamlingar Diwantrilogin 1965-1967.
Själv fick Ekelöf aldrig ordning på sin barndom. Många gånger försökte han skriva om den. Postumt utkom En självbiografi, sammanställd och redigerad av hans fru Ingrid. Frågan om barndomen står öppen - och därmed författarskapet, i varje fall för psykoanalytiska läsare och uttolkare.
Johan Cullberg lanserar flera intressanta idéer. En av dem är att Ekelöfs tidiga kristendomshat, förnekandet av Gud fader, och därmed intresset för orientalism, islam och buddhism är förbundet med relationen till fadern. Cullberg diskuterar också kliniskt frågan om Ekelöfs alkoholism, en fråga där åsikterna bland Ekelöfs vänner och samtida vittnen går isär.
Cullberg anser att Ekelöfs alkoholism ofta försatte honom i ett hjälplöst och improduktivt tillstånd; här var Ingrid Ekelöfs stöd oumbärligt.
Men för att helt köpa Cullbergs resonemang måste man också dela hans estetiska värderingar av Gunnar Ekelöfs författarskap: att hans tre senaste diktsamlingar är mästerverken som Ekelöf är mäktig att skriva, trots alkoholism och cancer, nyförlöst från sitt barndomstrauma.
Själv håller jag En Mölna-elegi 1960, enligt författarens uppgift fullbordad efter decenniers arbete, som Ekelöfs främsta enskilda verk. En diktsamling, där Ekelöf borrar nog så djupt i sitt ursprung, ända till 1700-talet.
Men Cullbergs bok om Gunnar Ekelöf är nog så intressant, och väl värd som sällskap när man tar sig an hans poesi.