En stadig ström besökare passerar garderoben och går sedan ner till publikgolvet. I kväll finns här inga stolar. Cecilia Spångtorp är glad för det, för hon menar att man ska stå längst fram. Men inte den här gången, Cecilia har lovat att ta det lugnt lite längre bak med vännen Martina Henke. Det här är inte mindre än Cecilias 25:e konsert med Eldkvarn. Hon har varit ett fan sedan barnsben, vinylskivorna stod därhemma tillsammans med Björn Afzelius.
– Sedan Plura var med i Så mycket bättre har det vuxit jättemycket. Innan kunde det vara tio personer i publiken, nu är det så här.
Hon slår ut med handen över trängseln.
Andra kommer på egen hand. Annika Braunes sällskap blev sjuk, så det var nära att hon inte kom.
– Jag skulle inte alls gå egentligen och så såg jag ut genom fönstret en halvtimme innan konserten och såg att det regnade, säger hon.
Men hon gick ändå.
– Jag hade betalat för två biljetter dessutom och då, ja, jag är inte riktigt normal, det får du skriva om du vill. Jag är lite kär i Plura och Ulf Lundell, deras attityd.
Eldkvarn är punktliga, men publiken fortsätter att strömma till minst en kvart in. Plura Jonsson behöver knappt uppmana någon att klappa i takt, många är redo. Vissa dansar lite lätt, men inte alldeles ohämmat. Lyssnar andäktigt och håller om varandra. ”Pojkar, pojkar, pojkar” får hela grupper med främst män i olika åldrar att höja näven och sjunga med. Det börjar bli vinfläckar på golvet längre fram och det är en lätt doft av cider och vin i luften. Stora adventsstjärnor i kubik i taket lyser mjukt upp lokalen medan allt fler tränger sig längre fram. Festen har börjat.