Han går till fönstret, stirrar ner på gatan. Ingen är ute.
Margaret Thatcher har just vunnit valet. Individens tid är inne.
Allt är över.
På sätt och vis är det här David Peace roman om den berömde fotbollstränaren tar slut. Peace, som tidigare skrivit The Damned United om den excentriske Brian Cloughs 44 dagar i Leeds United, har med Red or Dead försökt upprepa framgångsreceptet genom att beskriva den skotske gruvarbetaren som bytte karriär, men som aldrig svek sina ideal.
Det ska sägas direkt. Framgången upprepas inte.
Boken är hisnande 720 sidor lång. Dessa tycks nödvändiga då Peace gärna vill gestalta monotonin och det rutinmässiga i Shanklys yrkesliv. Hundratals träningar och matcher avverkas tålmodigt, en efter en.
Likt följande: ”On Monday 12 January, 1970, Coventry City came to Anfield, Liverpool. That evening, fifty-one thousand, two hundred and sixty-one folk came, too. Fifty-one thousand, two hundred and sixty-one folk came to watch Liverpool Football Club play Coventry City in the Third Round replay of the FA Cup”.
Emellanåt påminner läsningen om ett transkriberat spelprogram.
Stilen går igen även i det privata. Nästan knausgårdskt beskriver David Peace Bill Shanklys vardag, men tvärtemot den norske författaren gör han det utan att förhöja den, utan att ge den värde i sina enskilda moment. Dagarna fungerar endast som delar av en helhet.
”In the house, in their hallway. In the night and in the silence. Bill took off his coat, Bill took off his hat. Bill hung up his coat and Bill hung up his hat.”
Den som går igång på stilen kommer att betrakta boken som en Ulysses för fotbollsakademiker. Enligt min mening är det mest tjatigt.
Liverpools fotbollslag avancerar från andradivisionen till världstoppen. De når framgång i ett samhälle där Labour varken behöver fokusgrupper eller swing voters. Istället är det – som det skildras – i en sannare tillvaro, med träläktare, huliganer och idrottsmän som tjänar några tusenlappar i månaden. Kort och gott: redigt folk.
Tankarna leder till den lätt rosaskimrande dokumentärfilmen Fotbollen sista proletärer om IFK Göteborgs åttiotalslag, där ”Röde Ruben” och de andra i pytt-i-panna-gänget vinner Uefacupen genom gott kamratskap, samtidigt som verkstadsindustrin läggs ner och individualismen blir den enda -ismen.
Red or Dead utspelar sig innan VIP-läktarnas epok. Bill Shankly själv beskrivs närmast som en jesusfigur. Inte ens i tankarna tillåter han sig själv att lämna gruppen. Gång efter annan upprepar han mantrat: ”Jag har bara försökt vara en ärlig man”. Han skänker slipsar till supportrar, han är en bussig kille, han ställer upp.
Alla älskar honom.
Därmed blir han ointressant.
Bokens verkliga behållning är beskrivningen av fotbollstränaren efter att han slutat vara fotbollstränare. Hur han, trots att avskedet skett på eget initiativ, kör till jobbet, inte för att arbeta, utan för att tillhöra något. Han joggar ensam runt på träningsanläggningen. Visserligen bjuds han med på matcher då och då, men får inte bo på samma hotell som laget. Familjelivet säger han sig prioritera i intervjuer, men barnens uppväxt har genom romanen glidit förbi i bakgrunden, samtidigt som Shankly flängt mellan Europas fotbollsarenor.
Kanske var det så han ville ha det.