Även de obetydligaste saker och handlingar får utrymme vilket skapar jämlikhet mellan det stora och det lilla. Varje ting väger lika tungt, hur bagatellartad den än är, och det är ofta just de små nyanserna som får dig att le.
Pearlmans stil är allt annat än avskalad, och hennes fantastiska sinne för detaljer öppnar nya världar. Berit Skogsbergs fina översättning gör att läsningen flyter på utan att novellerna känns överdrivet ordrika. Till viss del påminner Edith Pearlmans blick om ett barns nyfikenhet. Barnet har också en framhävd position i berättelserna, och kanske framför allt dess relation till sina föräldrar. Den inledande novellen handlar till exempel om en familj som turistar i Paris och som plötsligt upptäcker att den ena dottern saknas samtidigt som vi får följa den lilla flickans vandring och tankar. Det är vardagligt och går rakt in i hjärtat.
Edith Pearlmans noveller sjunger långsamhetens lov, dels eftersom det måste ha tagit oerhört lång tid att skriva dem på detta genomarbetade sätt, dels eftersom man måste ta in dem uppmärksamt för att inte missa någon detalj. Vi får full inblick i karaktärernas handlingar, tankar, känslor och historia, vilket gör dem osedvanligt levande och nästan bekanta.
Ofta befinner vi oss i judiska sammanhang, och det för oss oundvikligen tillbaka till andra världskriget, men också till uppsluppna fester i dagens New York.