Ann Heberleins självutlämnande bok med titeln Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva har dramatiserats och satts upp på flera teatrar. Författaren beskriver sitt helvete, sin bipolära sjukdom med ångest och självmordstankar, med maniska skov och nattsvarta depressioner - och sin oförmåga att lita på psykiatrins försök att hjälpa; hon är sin egen expert på ont och gott, mest ont.
Hon avfärdar den mest effektiva medicinen, litium med ett fnys: Jag vill inte bli tjock och trög. Att medicinen hjälpt massor av sjukdomsdrabbade till balans och värdiga liv utan ångest angår inte Ann Heberlein. Hon lever med galenskapens feber och självmordstankarnas pockande. Hon förbannar sin hjärna som innehåller för mycket samtidigt, tankarna trängs och slåss
i huvudet.
Hon har ett helvete och Melinda Kinnaman som porträttlikt spelar hennes existens gestaltar det imponerande i denna monolog. Hon stolpar in på skyhöga klackar i en slimmad svart promoveringsklänning med bar rygg och med den blonda peruken och de illröda läpparna utmanande och sexig. Hon är teologie doktor, trebarnsmamma, författare och debattör - och bipolär typ 2. Hon berättar om psykakuten på S:t Lars, sex kvadratmeter ångest, skulden att inte klara av livet.
Hon rabblar alla medicinnamn hon vet. Hon ropar på Gud, men Han är som alla andra män, Han drar sig undan.
"Jag är svinet" utbrister hon med peruken avsliten, läppstiftet kletigt - "allt går ut på att vårda lögnen om lyckan".
Melinda Kinnaman ger allt hon kan, hon berör, hon växlar, hon lever ut och hon faller ihop och registret spänner långt. Men inte tillräckligt. Att verkligen spela galen kräver mer, att blicken brinner och förvirringen accelererar till nivåer bortom sammanbrott som de vi här upplever. Men Dramaten är inte psykakuten och det kan man varken önska eller begära.
Scenografin är obefintlig, här hänger en mikrofon i en sladd från taket, här kastas ljus i bländande och blundande moment, ljus, mörker, ljus, mörker. Och den oroliga kvinnan på scenen tar en sked ur barnmatsburken och slickar sig om den blodröda munnen.