Det finns i begränsningen en möjlighet att nå bort från sin egen position, som naturligtvis också är språklig – för den som skriver hägnar också in sig själv och skapar ett begränsande synfält som långsamt annekterar den skrivande människan. Du skriver dig fri bara för att se att du i själva verket drivs allt längre och längre bort, längre in. De klassiska versmåtten som förts fram genom tiderna, oavsett om det är i sonettform eller i haikuns form kan skapa möjligheter, flyktvägar om man så vill. Den som skriver hamnar i återvändsgränder som leder till öppna torg. Paradoxen är levande.
Det är med en stigande häpnad, fascination som jag läser Dan Gustavssons diktsamling ”Dantepartiklar” där han i en avslutande text, efterordet, ger en biografisk ingång till sitt litterära projekt, som på flera olika plan kommer leva kvar hos mig långt efter det att läsningen är slut. I haikuformen – och med Dante som en slags referens – närmar han sig både samtid och historia – och lyckas väva in både kropp, tid och tanke. Dikterna är uppdelade i numeriska former och avslutas med dikt 333.3 – och på det sättet anträder han också en mer mystisk väg, för vad vill det säga? Ofullbordat? Fullbordat? I 214.2 skriver han ”Så återvänder/lobotomin som tystnad/eller tystat tal.” för att i nästa avsnitt skriva: ”Så vänder skuggan/tillbaka som var borta/redan som flicka.”
Tre dikter per sida, uppdelade i tre raders dikter, tuktade, men just också därför fria, som saltkorn, gnistrande, destillerade. Jag är häpen. Faktiskt. Det skulle inte förvåna mig om vi i efterhand, när tiden har lagt sig tillrätta, kommer se ”Dantepartiklar” som en av den här tidens avgörande samlingar – för dikt, liv – hopp och misströstan, löper ut och intill varandra på ett sätt som jag tidigare bara sett hos exempelvis Willy Granqvist.
Kristian Lundberg