Nedräknade rockabilly-toner. Metronom-mätt takt. Brittpop-influenser. Fiol-ackompanjerad hjärta-smärta. Slap-back och Buddy Holly-imitationer. Mando Diao-suggestivitet. Två-strofslyrik till fyrtakts-musik. Bruce Springsteen-light-ambitioner.
Bilder av Chris Isaak-promenader i havsbandet. Pratlåt som Johnny Cash-hyllning. Isaak igen till akustisk gitarr.
Elva spår. Ett ganska spretigt intryck. En hårresande frisyr som enda sammanhållande attribut. Och lite Norrland. Brännande titel, men utan riktiga gnistor.