Briljant arrogans från The Embassy
Klubb Republik, Guskelov torsdagPublik: 200
Det har knappast med kläderna att göra. Torbjörn Håkansson, som spelar synt, ser ut som en handbollsmålvakt. Han har en långärmad tröja med adidastryck, babyblå med mörkblå ärmar. Byxorna är också av träningsmodell, åtsnörda strax ovanför fotknölen. Sångaren och gitarristen Fredrik Lindson har svart skjorta och jeans. Istället är det duons självklara utstrålning som skiljer dem från basisten som också är med på scenen.
Bandet inleder med Time?s tight från senaste skivan Tacking. Sången ligger ganska lågt i ljudbilden. Fredrik Lindsons röst är allt annat än skolad, men har en briljant arrogant ton. Det är inte vad han säger utan hur han säger det. Några låtar in i konserten har han börjat sjunga rejält falskt och gitarren verkar ha stämt ur sig. Det blir rundgång vid några tillfällen. Ingen på scenen verkar bry sig.
Mellan låtarna är det ofta långa pauser då bandmedlemmarna pratar med varandra och fixar något med datorn som står bakom Torbjörn Håkanssons synt. Det hade kunnat vara förödande för stämningen, men så fort nästa låt drar igång är de tillbaka på spåret igen.
The Embassy är kanske det bästa och mest nydanande svenska bandet under 2000-talet. Sedan några år tillbaka är Manchester på allas läppar. Stone Roses är hetare än på länge och 24 hour party people är en film som alla med någotsånär intresse för populärkultur bör ha sett. Men det är mycket snack och lite verkstad. Att musikaliskt knyta an till Englands Norrköping och blanda dansmusik och gitarrpop gör få, och ingen så bra som göteborgsduon.
Bandet kör några instrumentala låtar. Torbjörn Håkansson gungar som i trance. Fredrik Lindson verkar hög på sig själv. På en filmduk bakom scenen flimrar Englands fotbollsherrar anno 1990 förbi. Med John Barnes, som rappade på World in motion med New Order. Några i publiken dansar, mest för att de tror de förväntas göra det, men de flesta verkar inte lika intresserade längre.
Men så tar de upp tråden igen med Some indulgence. Samma fantastiska stön som driver låten framåt sätter igång publiken. Det är som om Fredrik Lindson bestämmer sig för att lägga manken till. Han sjunger fantastiskt. Som bäst är The Embassy faktiskt inte mindre än briljanta. Att det ibland låter riktigt illa får man ha överseende med. Man minns ju det man vill minnas.
THE EMBASSY
Så jobbar vi med nyheter