Weeping Willows gjorde en bejublad konsert i Flygeln igår kväll, drygt ett halvår efter sitt möte med Norrköpings Symfoniorkester. Den här gången är det inte skivan The Time Has Come som står i fokus, utan deras andra, också den nya, skiva som heter Christmas Time Has Come. Det är mer och mindre kända jullåtar från sextio-talet och steget är verkligen inte långt till musiker som Frank Sinatra och Elvis Presley med flera. I en intervju med Nöjesguiden sa trummisen Anders Hernestam, som skriver gruppens musik, att det bara var att lägga till lite bjällror, klockspel och harpa.
Bandet började spela utan sångaren på scen. Strax släntrar han in och ler mot publiken som en Vegas-estradör, en sofistikerad gentleman med en aningens svartkantad men alltid mycket vänlig, ironisk ton. Kärleken är med rätta besvarad. Magnus Carlson med den stora rösten som måste nå de höga höjdernas klimax i stort sett varje låt. Han säger att de älskar julen och det märks i raden av coverlåtar som vällustigt glittrar av tamburin och brassnärtar. Den underbara First of May av BeeGees blir vackert melankolisk. You’re All I Want For Christmas med dragspel är en annan favorit. I stort sett är det en kavalkad av den ena majestätiska låten efter den andra från årets båda skivor.
På ena sidan var de flankerade av Sjöströmska stråkkvartetten från Göteborg och dess fylliga, varma stråkklanger (och ett suveränt violaintro). På den andra sidan var jazzmusikerna Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson. Den förstnämnde en croonande trumpetare och den andre med flöjt och en välbehövlig mörk barytonsaxofon. Ljudtekniken var samtidigt inte perfekt, volymen och eko var så högt pådraget att det ibland blev oskönt när Carlson tog i, helt i onödan.
Jag skulle inte hålla med den som tyckte att de skulle satsa mer på country och låtar som Willie Nelsons Pretty Paper som på skivan är en fin duett med Doug Seeger, för countrystuket känns som en påtagen roll, även om den framförs lika entusiastiskt och klädsamt som det mesta. De egna låtarna kom dock närmast inpå skinnet, som Lovers Never Say Goodbye. Det skulle krävas ett hårt hjärta för att inte röras när Weeping Willows sjunger för brustna hjärtan och trogna kärlekar.
Extranummer på extranummer kom som tack för publikens envisa ovationer och en stark O Holy Night var en balans på eggen, där varje ord räknades.