Det har gjorts många bra filmer, men det har också gjorts betydelsefulla filmer – sådana som lämnat varaktiga spår och markerat ett slags före och efter.
Men de är inte lika vanliga och något man kanske bara stöter på tre-fyra gånger under ett liv. Själv brukar jag tänka tillbaka på en vinterkväll i början 1970-talet när jag såg Andrej Tarkovskijs ”Den yttersta domen” på Fyrisbiografen i Uppsala.
Det är en fyra timmar lång fresk om 1400-talsmunken och ikonmålaren Andrej Rubljov och upplevelsen då var att den inte liknade något annat som visats på en filmduk.
Det gick drygt tio år innan det dök upp något som hade samma inverkan, men den gången hette regissören Claude Lanzmann och filmen har gått till historien som ”Shoah”. En nio timmar lång dokumentär om Förintelsen. Den består uteslutande av intervjuer med offer och bödlar.
Igår anlände en pocketbok från Alfabeta som återger dessa. I ett avsnitt förklarar historikern Raul Hilberg – han skrev standardverket ”The Destruction of the European Jews” – att nazisterna lånade det mesta ur antisemitismens historia, men att ”den slutliga lösningen” var deras egen uppfinning. Ett system som vid sidan av råa hantlangare också krävde en kår av anonyma tjänstemän.
De som nitiskt och fantasilöst följde förordningar, tidtabeller, byråkratiska beteckningar och annat som dolde vad verksamheten egentligen gick ut på.
Ondskan har – för att anspela på Hannah Arendt – en banal sida. Något som på ett skrämmande sätt blir tydligt när man läser några av texterna.