Balanserad Cantona i Looking for Eric

Eric Cantona kungjorde torsdagen den 12 september 1991 att fotbollskarriären var slut. Beslutet var oåterkalleligt. Framöver skulle 25-åringen leva i konstens förhöjda sinnestillstånd, lyssna på musik, gå på stranden, odla outvecklade talanger. Efter vissa påtryckningar kunde han tänka sig fortsätta bollsparkandet i Japan. När inte det gick hamnade han i England, där Cantona med sin arroganta framtoning, uppfläkta kragar och kyliga chippar blev en legend.Som skådespelare har karriären inte varit lika lyckosam. Efter framträdandet som fransk ambassadör i Elizabeth har han synts mer i Nikes reklamfilmer och Eurosports beachfotbollssändningar än på vita duken. Symptomatiskt för den stapplande utvecklingen är hur han i Ken Loachs nya film Looking for Eric spelar sig själv. Där fungerar fransmannen som förebild utifrån den scen där hans filosofiska stil fått bredast genomslag - det gröna fältet.Historien kretsar kring en krisande brevbärare som får oväntat stöd av mannen på idolaffischen i sovrummet. Den självsäkre låtsaskompisen ger vassa råd om hur namnen Eric bör hantera sina oregerliga styvsöner och gamla kärlekar. Och livet får en nytändning.Fotboll, arbetare och solidaritet är återkommande ämnen i vänsterradikale Loachs verk. I Looking for Eric blir anhängare till utbrytarföreningen FC United - bestående av Manchester United-fans trötta på klubbens kommersialisering - de stora hjältarna. De slåss såväl mot pengahungriga amerikanska klubbägare som mot psykopatiska gangstrar, och omvandlar i ett nafs den emellanåt smådeppiga filmen till en sympatisk feelgood-komedi.Cantonas insats? Lågmäld och balanserad. Sir Alex Ferguson beskrev hans tid i Manchester som att fransmannen var rätt man på rätt plats, vid rätt tillfälle. Detsamma gäller här.