Plötsligt en lördag börjar min bil låta konstigt, som att enormt stora metallbitar sitter löst i hjulhuset och skramlar. När bilen hissas upp på verkstaden så sjunker höger bakhjul ner mot marken och hänger likt en slokande tulpan i sin stjälk. Hela fästet till stötdämparen har rostat sönder och hjulet dinglar alldeles löst och sorgligt i fjädringen.
Leveranstiden för reservdelarna är lång. Jag får låna en bil av en god vän för att kunna ta mig till mitt extraknäck ute i obygden. Vännens bil läcker olja och jag får stanna invid en åker i morgondimman och mixtra under motorhuven och fylla på när lamporna börjar blinka och lysa. Rådjur står på ett gärde och tittar på mig, stela i nacken av förundran.
På jobbet städar jag hotellrum, där människor från olika företag sovit en natt eller två. De reser iväg från sina huvudkontor i städerna för att i vacker slottsmiljö lägga upp strategier och dricka öl och bada bastu och leka lekar. De kan flyga helikopter som James Bond eller ägna sig åt segwayskytte eller lådbilsrally. Kanske delar företagets ledning ut lösmustascher till alla anställda inför kvällens fest.
Jag ser inte av dessa människor särskilt mycket. När jag kommer in i rummen händer det dock att minnet av dem dröjer sig kvar – doften av rakvatten eller parfym, värmen i huvudkudden, en kvarglömd strumpa, en telefonladdare, portionssnus och rakhyvlar. När jag sedan lämnar rummen är alla spår bortsuddade igen, med mirakeltrasa, dammsugare och grovrent.
Och när rummen är färdigstädade, återigen anonyma och doftlösa, redo att ta emot nya främlingar, då står jag i det varma bullret i tvättstugan och manglar lakan och viker frotté.
Hundratals lakan passerar mina händer och fingertopparna blir nedslipade mot textilierna, som en inbrottstjuvs, utan fingeravtryck. Banden på förklädena från restaurangköket trasslar ideligen ihop sig i tvättmaskinen, och det är ett omständligt och tidsödande arbete att reda upp härvorna. När maskinerna centrifugerar låter det som en särskild frekvens på magnetkameran på radiologen; ljudet är så välbekant att det slutligen blivit vackert.
Ibland påstår folk att det inte kommer att finnas några jobb i framtiden. Att allt kommer att vara automatiserat och digitaliserat och framklickbart och lätt att printa ut på en 3D-skrivare. Arbetskritikerna säger att vi kommer att slippa arbeta och i stället kunna använda tiden till roligare och mer stimulerande aktiviteter. Jag är inte helt på det klara över vad vi istället skall fylla våra dagar med – klicka hem nya varor på nätet, som snart förvandlas till sopor? Eller leka lekar från morgon till kväll – idka segwayskytte iförda lösmustasch?
Själv tänker jag att trots allt tal om digitaliseringen så är tillvaron fortfarande så oerhört jordisk – så försvinnande lite är i realiteten ettor och nollor. Kropparna är fortfarande kvar och befolkar jorden. Så mycket plats vi tar, så många spår vi lämnar efter oss. Så nyckfulla, krävande och omständliga vi är, ideligen drabbade av längtan och sjukdom, hunger och åldrande – ensamhet. Och föremålen sedan, som rostar och kärvar och blinkar, och kräver omsorg och underhåll. Förklädesbanden som trasslar ihop sig och tålmodigt måste redas ut. Och handdukarna som ska vikas. Och lakanen som måste manglas. Och huden. Värmen som stannar kvar i kudden en liten stund. Huvudet som vilat på kudden, med sitt hemliga universum inuti. Magnetkameran som kartlägger vindlingarna i detta universum, obekanta himlakroppar och nebulosor lysande av kontrastvätska i skallens mörka rymd. Magnetkameran som låter som en stor industritvättmaskin fylld av mjukaste frotté.
Ofta tänker jag att arbetet är en välsignelse. Att materien är en tröst. När det i perioder inte finns ord eller logik nog för att konstruera mening så finns det åtminstone en yttre verklighet att sätta händerna i. En omständlig och bökig verklighet som tränger sig på, skaver och trilskas och kräver vår fulla uppmärksamhet. Som förbinder oss och förankrar oss – i det som varit och i det som är.
Så står jag en dimmig morgon invid en åker, hukad under motorhuven på en gammal Skoda. Rådjuren på fältet tuggar i sidled och fixerar mig med sin blick. Mina händer är svartfläckiga av olja och doftar barndom; pappas bilverkstad i källaren till det nybyggda suterränghuset; doften av ozon från svetsen, lösningsmedel och fuktig betong; en radio som står på. Då, när jag var ett litet barn i röda kalasbyxor och min pappa fortfarande var stor och stark. Före hjärtinfarkten, glaukomet och reumatismen. Före jag blev vuxen och min dotters hjärntumör.
Jag startar bilen. Oljelampan har slocknat. Jag lägger i en växel och kör vidare. Dimman lättar och solen bryter igenom. De tröskade fälten lyser som guld. Jag har tjugotvå rum att städa och oräkneligt med lakan att mangla, för det är så många främlingar som behöver sova varje natt; det tar aldrig slut. Mina händer är anonyma som en inbrottstjuvs.