Det finns en skör tråd mellan att vilt blanda stilar och att hitta ett eget signum. En tunn linje mellan att kopiera andras uttryck och att passa i sin egen tid. Och det svåra valet mellan att låta som sin ålder, och att sjunga om situationer man troligen aldrig upplevt. Anna Bergendahl balanserar samtliga dessa gränsytor på sitt debutalbum. Något läspande men i övrigt i god jämförelse med Duffy. Något lugnare men med eftertryck i slutstrofer som kopierat av Amanda Jenssen. Men framför allt: något äldre än sin egen ålder. Bergendahl levererar flyktigt skir musik som med referenser till 50-tal och gladjazzpop pekar in i framtiden.