Jag fann hans namn sist i en bok, Anteckningsbok för Gräfenbergarnas år 1844, Matrikeln över Brunnsgäster. Där står nästan oläsligt och lite slarvigt och snett: September 2 notarien Almqvist. Almqvists namn står allra sist i förteckningen trots att han inte var den sista brunnsgästen hösten 1844.
Hur vet jag att notarien Almqvist är lika med författaren?
Notarien Almqvist, det var inte lika med skandalförfattaren och samhällsvisionären Almqvist. Det var inte han som skrivit bland annat ”Det går an”, den tidens skandalbok. Detta var en ögonsjuk, statligt anställd notarie från Stockholm. Så tror jag man ska tolka det.
Almqvist var, förutom det ovan uppräknade, också notarie, som det då hette, vid Statsverket i Stockholm. Där var han för övrigt arbetskamrat med en annan dåtida skald – Erik Johan Stagnelius. För båda gällde att de under sin levnad var mer ökända än väl kända som författare och/eller poeter.
Almqvist var den samhällsomstörtande skandalprästen, som ifrågasatte äktenskapet och mannens förmyndarskap över kvinnan.
Till brodern Fritjof skrev Almqvist den 22 september samma år: ”Jag medicinerar hos den store Vattenläkaren, hvars namn du kanske hört... ”.
Den priessnitzka kallvattenkuren var namnet på en vattenkur, som läkaren Olof Lagberg hade infört vid Söderköpings Brunn. Kuren stammade från Gräfenberg i Österrike, där doktor Olof Lagberg studerat den. Och den genomgick Almqvist.
Till vännen Vendela Hebbe, i ett brev från den 29 november samma år beskriver Almqvist sin behandling så här: ”Jag avklädes inpå bara kroppen... På samma gång som jag höll på att aldrig komma ur mina tracassanta calesonger. Nu inbäddades jag i en hög av bolstrar för att horribelt svettas; detta skulle dagligen räcka flera timmar, vilket det också gjorde... en inpackad badgäst likväl alltid ska hålla huvudet, ifrån öron räknat, över sina bolster. Slutligen upplindades jag och störtades huvudstupa i ett kar av iskallt vatten. Snart uppsteg jag ur karet darrande av köld... påkläddes min darrande kropp, som hade lika svårt att inkomma och finna sig i någon av sina klädesslarvor”.
Till behandlingen hörde inte bara vatten, utvärtes och invärtes, utan också promenader. Brunnsgäster kunde vid den här tiden promenera längst kanalbanken, som, liksom kanalen, bara var lite mer än tio år gammal. Man kunde också bli rodd över Göta Kanal och promenera upp i Ramunderberget. Eller spatsera till Korskullen, där Lagbergs lusthus var beläget, eller gå Skönbergagatan fram till Hagatorget, som då var marknadsplats omgiven av låga hus, och Storgatan till Rådhustorget. På Storgatan gick man förbi Söderköpings Bokhandel – huset byggdes redan på 1820-talet – och var vid Almqvist tid i Söderköping både postkontor och bokhandel.
Det var det som då var staden Söderköping med cirka 1 000 invånare.
Kanske ville Almqvist även bese Galgbacken, platsen för en av hans socialt realistiska och gripande dikter.
Om Söderköping skriver han till sin hustru Maria: ”...den lilla staden Söderköping. Den är obetydlig och illa bygd men rätt märkvärdig. Bredvid staden åt venster ligger ett högt, kalt, mörkt Berg, vid namn Ramshäll: der brändes i förra århundradet en qvinna, som var anklagad för trolldom”.