Hon ärutvald i en släkt av alkemister att en gång för alla utplåna ondskan och befria våra själar genom att spränga kosmos med en alkemiskt framställd bomb. På så sätt kommer allt att återgå till den ursprungliga fullkomligheten.
”Alkemistens dotter” är en av de skönlitterära titlar som har nominerats till årets Augustpris. Sett till den tankeväckande intrigen är det inte ett dugg förvånande. Gott och ont avhandlas ur största möjliga perspektiv, och även om romanen utspelas under slutet av 1700-talet kan paralleller lätt dras till vår tids rädslor, sekter, kvinnliga hjältar och sökande efter en djupare mening.
Mänsklighetens vidrigaste sidor skildras för att inpränta att universum är fult och ett verk av djävulen, och argumenten är förvånansvärt lätta att svälja. Rebis upptäcker dock under tidens gång både skönheten och kärleken, och hennes övertygelse om att skapelsen är ond är inte längre bergfast. När släktingarna anar detta inleder de en blodig vansinnesjakt på henne – hon är ju den frälsare som de har väntat på. Rebis resor till släktingar på kontinenten för att lösa bombens gåta övergår till ett hårresande äventyr.
Författaren tillika idéhistorikern Carl-Michael Edenborg väver in flera olika filosofer i Rebis möten, och romanen anspelar på en mängd författarskap – inte minst Markis de Sade – vilket höjer den ännu ett snäpp. Han använder sig av ett föråldrat språkbruk som både berikar och underhåller, även om det till en början känns aningen krystat och överlastat med adjektiv.
Boken är inte helt olik Carl-Johan Vallgrens roman ”Den vidunderliga kärlekens historia” som vann samma pris för tolv år sedan, där människans förflutna präglas av mörker, mystik, brutalitet och äckel och där kärleken är en transformerande kraft.
Carl-Michael Edenborg har tidigare skrivit en doktorsavhandling om alkemi. Hans kunskaper i ämnet ger romanen tyngd och väcker ett intresse hos mig att lära mig mer.
Han imponerar också då det gäller kännedom om tidsepokens kultur, trender och specifika händelser i Sverige och Europa. Hans sätt att skildra när kungamördaren Anckarström pryglas inför en groteskt upphetsad pöbel är det som särskiljer Edenborgs stil från andra nutida författare. Och den unga Rebis hänförelse när Anckarström sedan halshuggs känns skrämmande autentisk.