Aldrig ansikte mot ansikte

Ljudet av en utdragen andning och hjärtslag, förvrängda. På väggen projiceras bilden av en kvinna som anlägger en mask av gips över ansiktet. När hon är klar sliter hon av sig den och under finns en ny och under den ytterligare en. Ansiktet blir aldrig synligt: närmast huden har gipset inte torkat.
Tydligare kan det inte sägas i KSM-studenternas Sanna Erikssons och Kitty Laukkanens utställning. Vi blir de masker vi anlägger som ett skyddande skal; aldrig ska vi ses ansikte mot ansikte.

Det innersta rummet, där filmen visas, är utställningens centrum och det domineras av Peter Anderssons ljudmix på hög volym. Passagen in till det inre rummet är effektfullt scenograferat.
Ett tunt vitt tyg längs ena långväggen, sparsamt upplyst av en ljusslinga, rör sig med hjälp av en ohörbar fläkt, bakom vilket ett antal masker anas.
De är gjorda av tidigare besökare. För i utställningens yttre rum kan man, om man så önskar, iklä sig sin egen mask. Gipsremsor, en skål med vatten och en tv som visar en maskläggning finns förberedda. Processen tar en kvart.
Och sedan har besökaren nästa suddat ut alla sina personliga drag och blivit en bland alla andra.

Projektionen i det inre rummet är som en filmad performance. Maskläggningen i det yttre blir till en verklig performance som speglar den filmade. Tv-skärmen blir till spegel under processen där vi förvandlar oss till varandra.
Det är en imponerande ambitiös och suggestivt effektfull utställning byggd med studentproduktionernas små, ytterst små, medel. Passa på att maskera dig medan möjlighet ännu finns.