Visserligen kan det låta rätt slitet vid det här laget, men det behöver ju inte vara mindre sant för det. Jag tänker på det närmast reflexmässigt upprepade att den pågående pandemin försatt oss i ett besynnerligt läge.
Att tillvaron visat upp ett främmande anlete, men att vi också befinner oss i ett historiskt glapp mellan då och då. Ett som syftar på den förflutna tillvaro som kändes given för knappt ett år sedan och ett annat som pekar bortom det rådande undantagstillståndet.
Men ingen av oss vet ännu hur det blir när vaccinerna gjort sitt och vi kan släppa på restriktionerna. Åtminstone i början av utbrottet fanns optimister som såg en möjlighet att skapa något bättre, att smittan kunde innebära en kickstart för politiska och sociala reformer - behoven har onekligen visat sig. Men idag har framtidstron dämpats, tröttheten har tagit över och det mesta handlar om att övervinna viruset.
Hur det blir är öppet för gissningar och en som tittat i kristallkulan är den franske ärkecynikern Michel Houellebecq, som sagt att det mesta kommer att bli som tidigare, fast sämre. Han förnekar sig inte, men en del talar för att han kan få rätt.
Bråk om vaccinleveranser och annan sjukvårdsmateriel tyder inte på en växande vilja till internationell solidaritet.
Men som i alla kriser ser man också prov på insatser där egennyttan får stå tillbaka för viljan att bistå. Jag tänker på en hårt pressad sjukvårdspersonal, både i Sverige och på andra håll i världen, som bildligt talat tycks drivas av ångorna från sinande bränsledepåer.
Minnet av viruset kommer att leva vidare långt efter att smittan trängts tillbaka. Vad det innebär är svårt att förutse, kanske inte ens möjligt att föreställa sig. En del forskare har påstått att den moderna människan föddes ur pestens härjningar, vilket ger en vink om att sporer från historiska händelser kan dyka upp var som helst.
Spanska sjukan underströk behovet av allmän sjukvård, men fick också mer kuriösa konsekvenser. Så lär änkan efter en i USA invandrad tysk, som dött till följd av sjukdomen, ha investerat pengarna från livförsäkringen i ett litet byggföretag grundat av maken. Det gav den avgörande skjutsen åt ett numera beryktat fastighetsimperium. Hon hette Elizabeth Trump och fick en sonson, som döptes till Donald.
Historien har, som sagt, sina outgrundliga sidor.