Någon dag före påsken 1982 blev jag uppringd av en polare som hamnat i beråd.
Kvällen innan hade han tagit en paddeltur på Glottern, men slagit runt och hamnat i vattnet. Än värre var att hans plånbok försvunnit ner i djupet, något som innebar en del finansiella problem inför den stundande helgen. Han frågade kort och utan onödiga artighetsfraser om jag var intresserad av att köpa hans kanot.
Det var jag och vi kom överens om ett pris. En halvtimme senare stod han och en blixtinkallad chaufför utanför min dåvarande lägenhet på Tjustgatan.
Pengarna bytte ägare och jag gjorde sällskap med dem ut till Åby för att ta hand om farkosten som låg olåst på en äng nedanför skyttepaviljongen i Torshag. Men innan dess besöktes Systembolaget på Norralundsgatan och jag minns fortfarande hur de båda efter en stunds väntan kom kånkande på svällande påsar som gav ifrån sig klirrande fanfarer. Jag har ingen aning om hur påsken förflöt, men jag gissar att det ställdes till med ett stort gästabud någonstans i Åby under de kommande dagarna.
I våras var det i alla fall 40 år sedan det där telefonsamtalet och kanoten finns fortfarande i min ägo. Den kycklinggula lystern har mattats med tiden och skrovet bär spår av åtskilliga grundstötningar. Men av alla föremål som jag ägt står den i ett slags särklass och har haft en avgörande betydelse.
Under många år kom den till användning i ur och skur, från tidig vår till sen höst. Det har inte rört sig om några dramatiska strapatser, utan ett stillsamt nöje under sommarkvällar när solen skjutit sneda knippen av ljus genom vassruggar eller sjunkit bakom skogen längs stränderna. Det har också varit fikastunder i skydd av mäktiga granar när höstregnet strilat ner. Utflykter med barnen när de var små.
Det mest spännande jag kan erinra mig är en råbock som kastade sig ut ett par meter framför kanoten efter att ha jagats iväg av en rival. Nä, i själva verket har det rört sig om en välgörande och kontemplativ händelselöshet som fått sinnena att mjukna.
Idag ligger den i båtviken intill min stuga och det är mer sällan som den kommer i sjön. Men jag brukar titta till den med jämna mellanrum och i mer sentimentala ögonblick kan jag känna att vi har åldrats tillsammans och hör ihop. Helt enkelt utvecklat ett slags vänskap, som bygger på minnen och gjorda erfarenheter.