Vad försökte egentligen Liberalernas partiledare Johan Pehrson sÀga?
Vad försökte partiledare Pehrson sĂ€ga? âPlötsligt hade sprĂ„ket fallit sönder helt för honom.â Ingen begrep nĂ„got. Meningar sĂ€ckade ihop. SprĂ„ket rĂ€mnade och upplöstes liksom vatten mellan fingrarna. BokstĂ€vernas stroke. En dimma av upplösningar. Ingen förstod nĂ„got. DĂ€rför gick det inte heller att stĂ€lla följdfrĂ„gor.
DN:s Alex Schulman fick in en riktig fulltrÀff, tycker vÄr krönikör Christer FÀllman.
Det hĂ€r fenomenet med det som löses upp Ă€r intressant. I kristider söker vi gĂ€rna efter trygghet och fasta vĂ€rden. Stabila ideologier. Motsatsen Ă€r Ă€ndĂ„ spĂ€nnande. Det som löses upp Ă€r inte samma sak som det âsom löser sigâ. Men det Ă€r beslĂ€ktat med det flyktiga. Det visste redan de gamla grekerna.
1. Sokrates med studenter och tvÄ fruar, mÄlning av Reyer van Blommendael frÄn 1675. 2. "Herakleitos", mÄlning Johannes Moreelses frÄn 1630.
Filosofen Herakleitos levde i slutet av 500-talet före Kristus. Han brukar tillskrivas yttranden som att âallt flyterâ "(Panta rhei") och âman kan inte stiga ner i samma flod tvĂ„ gĂ„ngerâ. Men förmodligen lĂ€r det ha varit Sokrates ett par hundra Ă„r senare som skulle ha sagt det. I alla fall fanns det filosofer som inte trodde pĂ„ statiska fixstjĂ€rnor och stenfasta förestĂ€llningar. Det mesta flyter, rör sig och upplöses i naturen och livet. Det Ă€r dialektiskt. Salt löses i vatten.
1. Ovidius i Hartmann Schedels "NĂŒrnbergkrönikan" frĂ„n 1493. 2. Albert Einstein 1921.
Den romerske skalden Ovidius, kĂ€nd för sina metamorfoser skrev bland annat: âAllting förĂ€ndras, men ingenting förgĂ„sâ. Egentligen samma tanke som att energi Ă€r oförstörbar. Den bara transformeras som hos Albert Einstein. Energi löses upp och antar andra former.
Michelangelo Antonioni ger regi.
LĂ„t oss hoppa fram ett par tusen Ă„r i upplösningens anda. 1966 upplevde jag starkt och minnesvĂ€rt Europa-premiĂ€ren av Michelangelo Antonionis film âBlow Upâ. Den handlar om en fotograf som i sitt mörkrum framkallar foton exponerade i en park. Under processen tycker han sig se en okĂ€nd mĂ€nniska bland buskarna. Ăr det en mördad person? Eller mördaren? GĂ„tan krĂ€ver en lösning. Han förstorar upp detaljer mer och mer. Zoomar ut. Förstorar och förstorar de analoga, svart-vita bilderna. Till sist löses allt upp. Han ser allt som i en dimma. Inget blir kvar av nĂ„got som kanske var ett dödsfall. Fotot Ă€r inget bevis. Det nĂ€rsynta seendet Ă€r ingen hjĂ€lp. Allt löses upp för hans blick. Det fanns ingen lösning. BesvĂ€rande för alla som tror att âbilder inte ljugerâ.
Antonionis film Àr en milstolpe i filmhistorien. Den undersöker hur mycket sanning det egentligen kan finnas i perception och medier som kan manipuleras. Kan vi lita pÄ det vi hör och ser? Fake news strömmar in överallt. KÀllkritik blir allt viktigare.
I dag kan vi ju lÀtt kÀnna igen oss framför dataskÀrmen. Ju mer en pixlig bild löses upp, desto svÄrare Àr det att se och förstÄ vad den ursprungliga bilden bestod av. Klick-klick och skÀrpan försvinner. Allt löses upp i intet. Allt fast förflyktigas.
Christer FÀllman skriver krönikor om bildkonst.
Den flytande, dekonstruerade vĂ€rldsbilden var ju för övrigt hela postmodernismens grundsats under nĂ„gra decennier i slutet av förra seklet. Tron pĂ„ hierarkiska ideologier var demonterad. Fördelen var Ă€ndĂ„ att denna löslighet inte befrĂ€mjade fundamentalism â till en början. Sen gick det ocksĂ„ Ă„t skogen. Nya stenhĂ„rda fundamentalister tog plats pĂ„ scenen.
Vi fÄr hoppas att de ocksÄ löses upp. Det kanske löser sig.
Christer FĂ€llman skriver om bildkonsten i Ăstergötland