De som tältar tycker säkert att det funkar gott och väl med tre bra bokningar om dagen. Resten är bonus, typ. Det är nog främst vi andra som tycker det krävs mer för att ta spårvagnen ut till det forna flygfältet. Lite slött, lite bortskämt? Ja, kanske. Sedan var väl torsdagen inte lika välbesökt som förra året, men då spelade å andra sidan Iron Maiden. Men 50 703 besökare i år får väl ändå ses som ok.
Sedan känns väl allt som sker för tredje gången som en mellanstation. Vissa saker är naturlig stagnation; scenerna står på samma ställe som förra året. Bara det. För mig som har världens sämsta lokalsinne är det en bra grej. Jo, jag lovar. Jag har verkligen världens sämsta lokalsinne.
Zara Larsson-gate blev som det alltid blir på nätet; smutsigt. Zara blir felciterad, Zara blir hatad för något ingen riktigt vet hon sagt, och sedan kommer Günther (Ding Ding Dong-artisten enligt Aftonbladet) och uttalar sig. Folk rasar, hon är bortskämd, dum. Framför allt en fjortis. Herregud. Orka.
Finast var det i alla fall när en kille under Zaras konsert hade en skylt med texten ”Du är fan min headliner”.
Angel Haze ställde in, med väldigt oklar anledning. Såklart det stora snackämnet under torsdagen, och ryktena florerade. Dessutom bara någon timme innan hen skulle gå på scen. Om det nu var så att Angel Haze fortfarande var kvar i USA på torsdagen (enligt Angels Twitter var det så) kan man ju väldigt enkelt räkna ut att det inte blir någon spelning, och torsdagen blev med ens något tunnare. Gissningsvis var FKP Scorpio själva tagna på sängen. Besvikelse var det iallafall.
Wu-Tang Clan berättade om att få turnébussen stoppad och genomsökt med knarkhundar, och frågar publiken hur många som har rökt på en feting i dag, varpå nästan alla i publikhavet vrålar ”yeah”. Vilket man såklart starkt betvivlar, men visst luktade det skapligt med jazz-tobak framför Panorama-scenen.
Musikaliskt, då? Ja, det var inga större aha-upplevelser eller överraskningar i år. Bäst mådde jag nog under Little Jinders något för korta konsert på lördagen. Kaxigt, roligt, stökigt och det hela kändes lite improviserat. KSMB lät bedrövligt, men ingen verkade bry sig. För tredje året i rad stänger en dj Bråvalla, i år var det sömnpillret Calvin Harris. Nästa år vill jag gärna se Carl Cox.
Den stora icke-överraskningen är som vanligt, och det är ju bra, åldersblandningen. På bara fem minuter går jag från tonårseuforin på Sensationscenen där Nause spelar, till Luna där The Gaslight Anthems medelålderspublik i skinnvästar dricker öl. Fasen vad vackert.
Och fulla, glada människor.
”Jag har aldrig kramat en kille med gummistövlar”, säger en smått överförfriskad man.
Klart jag uppfyllde hans önskan. En grabbig kram och lite ölspill. Ett fint Bråvalla.