Ingen kan med säkerhet säga när, men någon gång kommer också det här virusutbrottet att lägga sig. Frågan är bara hur sluträkningen kommer att se ut och vilka långsiktiga verkningar det blir.
I sommar blir jag 70 år och befinner mig snubblande nära någon riskgrupp, vilket påverkat det dagliga livet. Såvitt känt är jag vid hygglig hälsa, men har ändå valt att hålla mig undan och praktisera det som numera går under benämningen social distansering. Det blir tidiga promenader och cykelturer längs tämligen folktomma stråk.
Allt för att hålla mig borta från en redan hårt pressad sjukvård.
Umgänget har de senaste veckorna huvudsakligen bestått av Victor Klemperer, vars dagböcker, ”Intill slutet vill jag vittna”, åter kommit på svenska. Det är både plågsam och trösterik läsning. Vi får följa hur han och hustrun Eva överlever nazismen mellan 1933 och 1945. Han är jude och ständigt i skottgluggen, men klarar sig genom att hans fru, som inte har judiskt påbrå, vägrar att överge honom. Efter mängder av umbäranden och en flykt genom ett krigshärjat Tyskland kan man på sista sidan läsa hur de återkommer till sitt hus i Dölzschen utanför Dresden efter att ha fördrivits därifrån några år tidigare. Det är sällan man stöter på så befriande rader.
De första uppgifterna om ett nytt okänt virus i Kina skärpte uppmärksamheten, då jag har min son, svärdotter och barnbarn där.
Isoleringen av Wuhan underströk att det rörde sig om något riktigt allvarligt och det oroade. Däremot infann sig aldrig tanken att utbrottet skulle lamslå resten av världen, men att det blev så bekräftar bara något som egentligen är en självklarhet. Nämligen att tillvaron är fylld av döda vinklar och oväntade blottor. ”Life is what happens while you’re busy making other plans, sjunger John Lennon i sin låtklassiker ”Working class hero” från 1969.
Verkligheten kan ta andra vägar än de förväntade, men vilka effekter får det i en djupare, existentiell mening den här gången? Dödstalen stiger och världsekonomin har paralyserats, men vad blir kvar som erfarenhet när det värsta har lagt sig?
Jag vill minnas ett påstående från den amerikanska historikern Barbara Tucman som gick ut på att pestens härjningar under medeltiden gav upphov till den moderna, individualiserade människan.
Tiden får utvisa om Covid-19 kan ha någon inverkan på hur vi betraktar samhället och inte minst varandra.