Det pågår ett gisslandrama i USA och det är lärarfacket som blockerar dörren. I ett helt år har nu miljoner amerikanska barn inte sett insidan på ett klassrum. Medan skolor i Europa stängt under kortare perioder på grund av covid-19 har kommunala skolor i storstäder som San Francisco, Philadelphia och Chicago förblivit stängda sedan förra senvintern.
Miljoner andra elever, som mina barn, går högst två dagar i veckan. Sedan vårt skoldistrikt i Massachusetts övergick till distansundervisning den 13 mars, 2020, har min trio hittills missat 158 dagar av normal skolgång. De har tur att jag kan jobba hemifrån.
Det kan inte receptionisten, en ensamstående mamma, som jag pratar med hos tandregleringen. Hon har monterat upp en kamera hemma för att kunna se sin 10-åring. Dottern sitter ofta på samma ställe där hon lämnades på morgonen, ensam med en skärm på sängen i sitt mörka rum. Under det senaste året berättar mamman att hennes livsglada dotter blivit allt mer passiv och tillbakadragen.
Smärtan noteras av barnläkare och på akutmottagningar runtom i landet. I Virginia, till exempel, berättar barnläkare att de sett en fördubbling av depression, ångest, och viktökning bland sina unga patienter. I San Francisco - där barn från två år enligt stadens covidregler måste bära munskydd utomhus och inte får leka inom två meter av varandra - rapporterar barnsjukhuset en 75-procentig ökning av akuta inläggningar för psykisk ohälsa.
Hur kan vi som samhälle tillåta något sånt här? dundrar en pappa i lokaltidningen. Titta på Europa, skriver jag till vår folkvalda skolkommitté (Alla beslut om skolan fattas på lokal nivå. Bara i Massachusetts finns 280 skoldistrikt). Lär av privatskolorna som är öppna och dit de med pengar nu flyr, inklusive lärarfackets ordförande i Berkeley, Kalifornien, som fångas på bild när han släpper av sin dotter samtidigt som han ser till att hålla de kommunala skolorna igenbommade - i trygghetens och jämlikhetens namn givetvis.
Kan ni inte se att inget av fackets mardrömsscenarier slagit in?
Jag får svar från en kommittéledamot: “Om du är covid-förnekare kan jag inte hjälpa dig.”
Men jag är ingen covid-förnekare. Jag kan bara inte acceptera att barnen offras i en giftcocktail av politiskt fulspel och rädsla så irrationell att friskolan i vår kommun bara infört halvdagar eftersom det anses för farligt att barnen tar av sig munskydden i tyg för att äta lunch.
“Lärarfacket avfärdar vår expertis till förmån för sina egna bedömningar,” beklagar sig en pappa och epidemiolog i en artikel som jag vidarebefordrar till distriktets skolchef.
För oss som bor i delstater där demokraterna dominerar är uppförsbacken till att öppna skolorna extra brant. Lärarfacket öser nämligen donationer över demokratiska partiet som i sin tur tackar för stödet genom att gå på fackets linje i skolfrågan. President Bidens omtalade plan att ”öppna skolan” är i själva verket en facklig önskelista som flera distrikt redan använt som ursäkt för att avbryta halvhjärtade försök att byta kurs.
Läget hos oss är ändå inte lika illa som i Chicago där facket meddelat att kraven på att öppna är rotade i rasism och producerat en video där danslärare ålar omkring och viskar, “Safe return, or no return.”
Fackets senaste version av ”safe return” i vår delstat är när barnen vaccinerats. Gisslandramat fortsätter alltså. Och i det mörka rummet väntar flickan i ljuset av sin skärm, dag efter dag, på tecken att hennes liv också betyder något.
Ulrika G. Gerth växte upp i Åby men bor sedan många år i nordöstra USA. Hon nås via ulrikag@gmail.com.