Året måste ha varit 1963 och de hade nyligen haft sitt genombrott. George Harrison trodde inte att framgången skulle bli så särskilt långlivad och i en intervju förutsåg han att det roliga skulle vara i högst tre månader. Hans dröm om framtiden var att få ihop pengar till en frisersalong i Liverpool.
Karriären blev som bekant längre än så.
I förra veckan utkom en ny och uppfräschad utgåva av avskedsalbumet Abbey Road från 1970 och den klättrar åter på listorna. Musiken...ja, det är Beatles som bäst...men den är på något sätt också i nivå med dagens teknik, vilket får tidigare dolda nyanser och detaljer att glimra skarpare än tidigare.
Hur välkända låtarna än är, så får man ibland intrycket av att de drunknat i mytbildningen och händelser som omgett gruppen. Rivaliteten mellan medlemmarna, LSD-tripperna och det övriga drogmissbruket, Maharishiflummet, Yoko Ono, mordet på John Lennon, George Harrisons död i cancer och en kometsvans av mycket annat.
Bland de mer häpnadsväckande inslagen på sistone hör kommentaren från en av brasilianske presidenten Jair Bolsonaros rådgivare. En tänkare vid namn Olavo Carvalho, som i höstas hävdade att låtarna egentligen var skrivna av Theodor Adorno, en av förgrundsfigurerna inom Frankfurterskolan.
Blotta tanken att den tyske filosofen och tonsättaren, som avskydde både The Beatles och i stort sett all populärkultur, skulle ha legat bakom komponerandet har rent skönlitterära kvaliteter och påminner om något som skulle kunna dyka upp i en roman av Roberto Bolano.
Carvalho som dock tycktes mena allvar, förklarade att det hela var ett utslag av en marxistisk komplott iscensatt av den illasinnade Adorno i syfte att underminera västerländska värden. En spontan reflektion är väl att det på sistone brunnit på fler ställen än i Amazonas. Men den här typen av skrönor har följt beatlarna från början och att de dyker upp ett halvsekel efter upplösningen förklarar nog till en del varför det inte blev någon frisersalong för George Harrison.
Men så är det ju det där med musiken. Adorno gillade den inte, men bandet hyllades i gengäld av giganter som Leonard Bernstein och Aaron Copland. The Times expert på klassisk musik, William Mann, satte sitt rykte på spel när han redan1963 påstod att Lennon-McCartney stod sig bra vid sidan av Franz Schubert.
I sommar har jag läst Dominic Pedlers ”The songwriting secrets of The Beatles”. Det är en drygt 800 sidor lång teoretisk genomgång som frilägger varje del i den musikaliska apparaten, men också antyder att det – som i all betydande konst – finns ett spöke i maskineriet. Något som inte låter sig förklaras ens 50 år senare, bara upplevas.