Jag är hemkommen från ännu en upplaga av Skogsröjet, den unika festivalen. Många kanske skulle vilja kalla den för en gammaldags relik men jag väljer att se den som en medveten kvarleva från den tid när en festival var en festival, inte en utekväll på stan.
Du måste ta dig några mil ut i skogen, där är det dammigt, bajamajorna är i risigt skick och maten är undermålig, speciellt den där pastavagnen som jag hoppas aldrig får komma tillbaka.
Men under två dagar är det precis så vi vill ha det, som en katarsis. Fungerar endast i kombination med hårdrock, givetvis.
Från att tidigare år ha lockat med huvudakter som Wasp, Alice Cooper och Twisted Sister har festivalen i år klivit en generation framåt. Megadeth bildades visserligen redan 1983 men hade sin storhetstid under första halvan av nittiotalet. Att de enda representanterna för åttiotalet är återvändande Michael Monroe och danska Fate, som jag knappast tror lockade många biljettköpare, gjorde mig på förhand lite orolig. Skulle det vara en alltför stor kursändring för Skogsröjets trogna publik?
Kanske såg det lite väl glest ut framför den största scenen när band som Gamma Ray och Thin Lizzy-avkomman Black Star Riders spelade men jag hoppas att det bara var min överanalyserande hjärna som spökade och inte en trend jag såg. För snackar vi avslappnad och hemtrevlig festival utan divafasoner så ligger Skogsröjet i topp. Stor applåd till arrangörerna som i år hade stenkoll på det tajta spelschemat också, imponerande.