"I berättelsens centrum står hennes relation och affär med Nazitysklands Joseph Goebbels, som i föreställning också agerar symbol för hela det tyska skräckväldet. Det ställningskrig som uppstår mellan de båda är egentligen kärnan i hela föreställningen."
Den 28 oktober 1936 skrev den svenska stjärnan Zarah Leander ett välbetalt kontrakt med Europas största filmbolag Ufa, som var starkt ihopkopplat med Nazityskland och Joseph Goebbels propagandamaskineri. Enligt "die Leander" själv, som Zarah Leander kom att kallas i Tyskland, var beslutet att välja Ufa framför till exempel Hollywood, rent praktiskt. Hennes två små barn och maken Vidar Forsell fanns hemma i Sverige och hon ville inte vara alltför långt ifrån dem. En efterhandskonstruktion? Möjligen. Omvärldens dom efter att hon flytt hem till Sverige och den östgötska herrgården Lönö 1943 blev hård. Hon blev utfryst av det svenska kulturetablissemanget och även om hon efter hand fick återvända in i värmen, så låg åren som Nazitysklands ledande filmstjärna som en blöt filt över karriären under resten av hennes liv.
Men när ridån går upp för första gången för Östgötateaterns nya musikteateruppsättning "Die Leander" är det just den där oktoberdagen 1936, dagen när hon skriver på filmkontraktet. Julia Küster, som spelar huvudrollen, står själv i strålkastarljuset med ryggen vänd mot publiken och framför henne hissas Nazitysklands riksvapen, en gigantiskt örn som håller ett hakkors i klorna, ner från taket. Det är episkt, skrämmande och hela bilden griper tag i en. Sekunden senare exploderar scenen i ett glädjerus. Ett dussintals personer, däribland blåsorkestern Östgötabandets åtta musiker, sjunger, dansar, spelar och skrålar en snapsvisa. Det är en glädjens dag för stjärnan Zarah Leander.
"På sätt och vis har Julia Küster gjort en inverterad Leander-resa – från Tyskland till Sverige. Hon föddes och växte upp i Köln men flyttade till Norge som 16-åring. Nu har hon varit i Sverige sedan 2020 men otroligt nog hörs det knappt någon brytning, vilket är imponerande."
"Die Leander" är manusförfattarnas "fria fantasi" om sångerskans år i Tyskland. När Zarah Leander anländer förväntas hon vara passiv och anpassningsbar men den svenska primadonnan är allt annat än det. Hon tar plats och har, som det kallas, skinn på näsan. I berättelsens centrum står hennes relation och affär med Nazitysklands Joseph Goebbels, som i föreställning också agerar symbol för hela det tyska skräckväldet. Det ställningskrig som uppstår mellan de båda är egentligen kärnan i hela föreställningen. Leander med sin larger than life-personlighet tror att hon har kontroll över Goebbels och sitt liv i Tyskland, men sakta går det upp för henne att hon är i klorna på en större makt. Och när kontrollen är förlorad hänger hon sig åt vodkan och pillerburken för att orka med.
Föreställningens självklara och absoluta stjärna är Julia Küster som gör en av sitt livs roller. Visst, hon är ingen kontraalt som Zarah Leander men både sången och agerandet är minst sagt övertygande och expressivt. Hon äger scenen, scenografin, musiken och sina medspelare. Allt och alla är där för att få henne att skina och hon blomstrar i rampljuset.
På sätt och vis har Julia Küster gjort en inverterad Leander-resa – från Tyskland till Sverige. Hon föddes och växte upp i Köln men flyttade till Norge som 16-åring. Nu har hon varit i Sverige sedan 2020 men otroligt nog hörs det knappt någon brytning, vilket är imponerande. Att ha tyska som modersmål är förstås ett väldigt stort plus i en föreställning där alla sånger framförs just på tyska. Jag hade gärna sett att tyskan använts ännu mer i uppsättningen. I en av slutscenerna stampar SS-soldater in på scenen och det hotfulla mötet framförs mestadels på tyska. Språkförbistringen bidrar med spänning och tyngd.
Det sägs att Zarah Leander enbart träffade Adolf Hitler en gång och de ska då ha pratat om diktatorns frisyr.
Historien om att Zarah Leander hamnat i en vodkatävling (och vunnit) med den tyska riksbankschefen är med i uppsättningen.
Ingenstans i programbladet nämns ordet musikal utan konsekvent skriver man paraplybegreppet musikteater. Det ger en korrekt bild av vad man kan förvänta sig av "Die Leander". Det här är drama framför allt och musiken, som består i Zarah Leanders mest kända sånger från tiden i Tyskland, flätas på ett snyggt sätt in i dramat. De mjuka övergångarna sker mycket tack vare att Östgötabandet är närvarande på scenen, uppklädda i tidstypiska kläder och med portabla instrument. Musiken bidrar även till att föreställningen får ett behagligt tempo, där historien hela tiden är på väg framåt men pausar i sång och dans.
Innan ridån går ner står Zarah Leander där igen, ensam i strålkastarljuset. Men i stället för att ha ryggen mot, blickar hon nu ut mot publiken och det nazistiska riksvapnet hänger bakom henne. Hon är nedbruten men på fötterna. Sakta sjunger hon för första gången på svenska den sång som gjorde henne känd i Sverige: "Vill ni se en stjärna, se på mig". Det är en stark scen i en pjäs som både är pampig, lyxig och välgjord. Ridån går ner och den fullsatta teatersalongen ger stående ovationer som inte vill ta slut. Efter ett tag tar hela ensemblen ett steg tillbaka och Julia Küster får ensamt ta emot publikens kärlek. Vill ni se en stjärna? Se "Die Leander" i vår.