Himlen är grå och det regnar lite, men framför allt är det så annorlunda. Platsen ligger i en skog halvvägs mellan S:t Michel och Villmanstrand och vi har tagit oss dit längs en slingrig grusväg från1960-talet. Innan den röjdes fick vi ställa bilen ett par kilometer därifrån och bära allt det som behövdes för några semesterveckor.
Bortsett från ett hastigt besök för drygt tio år sedan har jag inte varit där på decennier och kan snabbt slå fast att det inte är samma plats längre. Skogen har kommit närmare och ängarna som gav ett ljusare landskap är borta.
Hit kom en av mina förfäder någon gång på 1800-talet efter att ha lämnat den by på en av öarna i Saima där släkte hållit till i generationer. Under barndomen tillbringade jag åtskilliga barndomssomrar där och det finns ett svartvitt fotografi från första besöket 1955. Någon står med den sjunkande solen i ryggen och vi – farfar, föräldrar, syster, kusiner och en moster – ser kisande in i lådkameran när fotografens skugga tycks glida ut över tunet.
Vi står framför den timrade stugan som uppfördes när det stora boningshuset brunnit ner något år tidigare. Bland det som försvann i lågorna fanns en familjebibel, som innehöll en förteckning över en mängd anförvanter, men händelsen gav också upphov till en skröna som de skrockades åt emellanåt, då det dröjde två dygn innan brandkåren anlände.
Minnet berättar om en stig bakom stugan som löpte brant ner mot brunnen och en rökbastu, men idag framstår den som beskedligare och märks knappt.
Husgrunden fanns kvar år efter år innan stenarna togs bort för att ge plats åt en sommarstuga. Idag har markerna övertagits av ett par kusiner som på fritiden ägnar sig åt en smula skogsvård och om det funnits någon magi över de avlägsna barndomssomrarna har den i långa stycken ersatts av en rationalitet som i första hand kretsar kring virkespriser och planteringsbestyr.
Hågkomster och fantasier klarar sig sällan särskilt bra inför den här sortens återbesök. Verkligheten kan vara obevekligt krass, men spåren finns ändå kvar som berättelser och myter.
Mitt livs värsta åskväder upplevde jag på sjön i närheten. Det hade redan blivit mörkt jag befann mig långt ute på på en fjärd när ovädret bröt loss. Så här efteråt känns det som om tiden stannade och jag kan inte säga hur länge det dröjde innan jag kom i land, men det var en skräckupplevelse och inom mig kan jag fortfarande se hur blixtarna förvandlade vattnet och stränderna till något som liknade röntgenplåtar.
Men framför allt är platsen – den heter Sorvalampi – knuten till min fars och farbrors uppväxt. Anledningen till besöket var också den sistnämndes begravning, som skulle inträffa dagen efter. Han blev nästan 95 år gammal och hade genomlevt fem krigsår, sårats två gånger och levt nästan hela sitt liv med splitter i kroppen. Båda var bra berättare och de avlägsna sommarkvällarna var fyllda av historier från förr – hur en stor del av ägorna förlorades i en konkurs mot slutet av 1920-talet, farfars berättelser från inbördeskriget, gammalt byskvaller och mycket annat.
Liksom skogen brett ut sig över ängarna täcks alla dessa berättelser snart av glömska, men ibland kan det förflutna dröja kvar med en envishet som förvånar. När jag stiger in i vår gamla sommarstuga hittar jag en askkopp och i den finns en av farsans cigaretter. Han måste ha rullat den för 15-20 år sedan, men av någon anledning blev det aldrig att han rökte den.