Det fanns naturligtvis en tid före PO Enquist, men den ligger så långt tillbaka att jag knappt minns den.
Första bekantskapen med författarskapet inträffade någon gång vid mitten av 1960-talet när jag läste "Magnetisörens femte vinter", hans tredje roman. Vad som fick mig att välja den i 15–16-årsåldern kommer jag inte ihåg.
Men så är det väl med mycket här i livet, det går inte att spåra upprinnelse eller ursprung, men när man blickar tillbaka kan man bara konstatera att det var början på något som kommit att ta plats i ens liv.
Senare följde "Legionärerna" och "Sekonden", vilka befäste en relation som kom att bli alltmer självklar under de decennier som följde.
Det blev också naturligt att läsa hans krönikor i Expressen, följa hans inlägg i samhällsdebatten, ta del av hans dramatik. Han har helt enkelt funnits där under väldigt lång tid och i olika skepnader.
För min del har romanerna betytt mest. De uppenbarade en värld som inte går att återge på annat sätt. Det gröna barndomshemmet intill bönehuset i västerbottniska Hjoggböle, som återkommer i flera av hans böcker, blev en fiktiv, men permanent mantalsskrivningsort. På sitt sätt verkligare än de flesta andra platser man besökt på riktigt.
Berättelserna fungerar ofta som returbiljetter till det förflutna, men de är inte alltid ställda till hemtrakten. Det rör sig heller inte om nostalgi, utan försök att konfrontera stora historiska förlopp mot enskilda öden.
När vi träffades i hans arbetslya på söder i Stockholm en vinterdag i början av seklet, förklarade han att historien är full av svarta hål och att en av hans ambitioner varit att fylla några av dessa.
Temat återkommer i "Musikanternas uttåg" och "Lewis resa", men uttrycks möjligen allra tydligast i "Livläkarens besök", som utspelar sig vid danska hovet mot slutet av 1760-talet. I förgrunden är det en berättelse om kärlek och makt, men i kulisserna utspelas också en kamp mellan olika epoker – den spirande upplysningen mot den gamla, reaktionära ordningen.
Skönlitteraturen gav en möjlighet att korrigera historien, men han värjde sig mot alltför vidlyftiga tolkningar av böckerna och slog under intervjun för snart tjugo år sedan fast att han var storyteller i första hand, en som vill berätta historier.
Han visste naturligtvis bäst, men vilken storyteller, vilken berättare han var, denne PO Enquist!