Skymningen sänker sig, kvällen är skönt ljummen. Trots att det kallas Kulturnatten har många aktiviteter startat redan på förmiddagen. Runt om på gator och torg hörs musik som spelas, samtal och skratt. Uteserveringarna är fullsatta och staden tar lätta andetag en stund. De givna knutpunkterna, de stora platserna som Konstmuseet, Arbetets museum och Knäppingsborg lockar många. Giganterna banar väg för de små, det är fint på något sätt. På vägen passar många på att kika in i de mindre kulturutövarnas lokaler där många guldkorn återfinns, flanörerna kan ramlar på boliviansk dans, en clown eller utställning i en minibuss. På så sätt är det något av en idyllisk kväll.
Kanske också lite idealiserad och tillrättalagd? I utbudet finns en trygghet, en säkerhetslina med evenemang som återkommer år efter år. Det som funkar, det funkar. Mitt tryckta program är tummat sedan flera dagar tillbaka och jag letar efter något som verkligen sticker ut, som ger ett sug i magen och känslan av att jag vill rusa dit. Att det här kan jag inte bara missa. Men den uteblir.
Under evenemang som körmaraton, psalmmaraton, orgelfyrverkeri, hur storslagna de än är, tycker jag mig se en homogen grupp som deltar. Mer mix, mer blandning, mer tänk utanför bekvämlighetszonen står på önskelistan. Därför gläder jag mig åt fotoutställningen där nyanlända porträtteras i Knäppingsborg, åt hennamålningen i Bergslagsgården och liveteckning av satirkonstnären Saad Hajo.
För vad är kultur? Sång, dans, teater, konst, musik, det är givet. Programmet dignar av dessa evenemang, där vi är åskådare och låter oss inspireras. Men kultur är även möten, att träffa de vi aldrig har träffat förut, att se något nytt och även vara medskapare. Att låta kreativiteten flöda och våga testa på. Sådant kan var att alla kan rita på Broadway café, bygga fågelholk och senare skriva rap på Hallarna eller göra smycken på Erlaskolan.
Jag gläder mig även åt att digitala uttryck tar allt mer plats, som programmering, test av VR-teknik och att skapa collage på datorn av redan kända konstverk. Sådant känns nyskapande och behövligt då tekniken får allt större plats i vardagen. Både det ursprungliga och det nya är nödvändigt, för att hålla fast och bevara men även komma vidare och bryta ny mark.
Ändå saknar jag något i utbudet. Norrköping är en mångkulturell stad, här ryms många nationaliteter. Berättelser, foton, konst och fler traditioner borde rymmas i centrala Norrköping. Inte minst något som riktigt exploderar och ger den där hisnande wow-känslan!