De komplexa dragen i hans personlighet har lockat rader av levnadstecknare, men det är genom musiken minnet av John Lennon lever vidare.
Tidigare i veckan var det på dagen 40 år sedan han blev skjuten utanför sitt hem i New York. För de allra flesta i min generation var mordet en av dessa händelser som klyver tillvaron i ett före och ett efter.
Det är länge sedan, och han har varit död i lika många år som han levde, men känns fortfarande nära. Mycket som inträffat långt senare framstår ofta både mer avlägset och grumligare, men det finns helt enkelt dagar i livet som får en egen omloppsbana. Den 8 december 1980 kom att bli en sådan dag.
När det gäller själva mordet har alla som var med en egen version om var de befann sig när de fick kännedom om dådet. En av mina vänner har berättat hur han chockades av nyheten när han klev in i en tunnelbanevagn i Stockholm och fick syn på en kvarlämnad kvällstidning på ett av sätena.
Själv var jag i Åby, det var tidigt på dagen och jag tittade in i en presentbutik, som drevs av en bekant. Hon hade hört om det på radion, men först missförstått det hela och trott att det var George Harrison som blivit skjuten. Senare under kvällen lyssnade jag på Kjell Alinges minnesprogram tillsammans med en kompis.
Genom åren har det utkommit metervis med böcker och de återger en minst sagt komplex gestalt, som inte har mycket gemensamt med den offentliga roll som salufördes vid tiden för genombrottet med The Beatles.
Man behöver inte betvivla uppsåtet i en sång som ”Imagine”, men bakom den humanistiska drömmen fanns en mörkare, destruktivare och mer konfliktfylld sida, som stack ut mot budskapet i texten. Han har beskyllts för hyckleri, men det sammansatta hos ikonen understryker också något Graham Greene påpekar i en roman, nämligen att bara syndaren känner nåden. Uttrycken varierade, men förlust och försoning var återkommande teman, särskilt under solokarriären.
Trots oceaner av trycksvärta tycks det bara bli allt svårare att få grepp om vem han var, då väggarna mellan sanning och fiktion ofta är lövtunna. Och egentligen räcker det ju med musiken, som visat sig vara slitstarkare än någon kunde ana på det tidiga 1960-talet. Det han åstadkom med The Beatles, men också på egen hand, befinner sig i en mening bortom omdömen. Vad man än tycker, så finns låtarna där, lika självklart som veckodagarna i en almanacka. De har överlevt honom och kommer att överleva också oss.