Det sägs ju att alla har åtminstone en roman inom sig - den om sitt eget liv. Men trots förstahandsinformationen inbillar jag mig att vägen till dikten kan vara rätt lång. Att det inte går någon fritt flödande pipeline mellan tanke och tangentbord.
Nyligen läste jag Douglas Stuarts debutroman ”Shuggie Bain, som handlar om hans uppväxt i Glasgows ruffigare delar under 80-talet. Han beskriver en tillvaro som han upplevt in på skinnet, men i en intervju berättade han att det tog tolv år att skriva boken. Det skulle kunna illustrera lite av det ovannämnda, nämligen att det tar tid och åtskillig möda att korrelera förhållandet mellan verklighet och text.
Resultatet har hyllats och det talas redan om en blivande klassiker. Hur det blir med den saken återstår att se, men det är en mycket levande och trovärdig skildring av de livsvillkor som fattigdomen och hopplösheten ger upphov till.
På sätt och vis är det väl klassisk diskbänksrealism, men utfört med en känsla för detaljer som övertygar. Det kan låta lite klyschigt, men han lyckas frammana illusionen av att man befinner sig i vardagsrummet hos den svårt alkoholiserade mamman Agnes när hon häller upp ett nytt glas Special Brew, man ser de slitna anletsdragen hos grannarna i kvarteret och känner utsattheten hos den homosexuelle Shuggie, som blir ett tacksamt mål för olika angripare.
”Shuggie Bain” skildrar en nyliberal epok som slog sönder vardagen för många människor, men är också ett relationsdrama som utspelas mellan den nedgångna modern som drömt om något helt annat och den yngste sonen som blir hennes vårdare.
Enklaste sättet är att läsa boken som en blåkopia av tillvaron under hans uppväxt, men alla rekonstruktioner av det förflutna påminner också om försöken att plocka ihop skärvorna av en sönderslagen kruka och upptäcka att den aldrig kan bli identisk med den ursprungliga.
Text och verklighet tycks byta plats. Minnena från uppväxten hamnar på avstånd, men miljöer och människor lever vidare i romanen. Förmodligen inte exakt sådana som de var, men tillräckligt lika för att ge en vink om att de funnits en gång. Närmare än så går det kanske inte att komma, men det kan ju räcka. I sista delen av ”På spaning efter den tid som flytt beskriver Marcel Proust hur han vill försäkra människorna från hans ungdom en plats i tiden och det gäller även Douglas Stuart.