Kan det vara så, att lögnen ibland säger mer än sanningen? Det är i alla fall en tanke som dyker upp vid läsningen om den holländske konstförfalskaren Han van Meegeren, som före och under andra världskriget samlade på sig en enorm förmögenhet genom att sälja målningar som tillskrevs äldre mästare. Hans särskilda spetskompetens gällde Johannes Vermeer från Delft, men det klipska var att inte kopiera bekanta motiv och istället tillverka nya målningar, som påstods vara tidigare okända ungdomsverk. Vetskapen om den unge Vermeer var knapp, så taktiken var väl vald och när en målning med titeln ”Måltiden i Emmaus” presenterades gick många konstsamlare i spinn. En av tidens ledande Vermeer-experter förklarade dessutom att det var 1600-talsmästarens främsta arbete...
Hermann Göring hörde till kundkretsen och snuvades på hisnande summor, men det innebar också att van Meegeren hamnade inför skranket efter kriget. Han åtalades för att ha avyttrat nationalklenoder, ett brott som var belagt med dödsstraff. Han hade svårt att få gehör för påståendet att han bluffat. Att det var han och ingen annan som hållit i penseln. Under rättegången tvingades han därför att demonstrera hur allt gått till väga. Något som borde vara högsta tänkbara betyg för en förfalskare.
I början av sin bana hade han uppträtt under eget namn och bedömdes som ett löfte, men trots teknisk skicklighet lyfte inte karriären och hans kunskaper om äldre metoder kom istället till användning när han valde att måla under falskt namn.
Då det framkom att han ska ha lurat Göring försågs han med hjältegloria, vilket han inte förtjänade. Under kriget uppträdde han som nazistisk medlöpare och tycks inte ha varit ett föredöme i något annat avseende heller.
Men historien är som bekant full av ironier och Jonathan Lopez ger ett exempel i sin bok ”The man who made Vermeer”. Lopez förklarar att Han van Meegerens framgångar inte enbart hängde ihop med exploateringen av Vermeer, då förfalskningarna hade religiöst mystiska inslag som sammanföll med reaktionära strömningar vid den här tiden. Paradoxalt nog kan han, enligt Lopez, ha haft mer att säga om världens tillstånd än seriösare kolleger.
Så kan det kanske vara, att sanningen uppträder i olika skepnader och att det någon gång kan röra sig om rena bedrägeriet.