Men just där, just då var det den bästa låten jag någonsin hade hört.
Låt mig bara få förklara lite mer ingående om just den dagen. Det var en fredag. Solen hade bestämt sig för att inte bara välsigna oss med efterlängtat ljus, den värmde också. Den värmde sådär ljuvligt som bara en sol i början av året kan göra. Känslorna den här eftermiddagen dansade som champagnebubblor i kroppen. Så jag gjorde ju självklart vad min hjärna numera är programmerad att göra, jag följde spotify-länken. Några sekunder senare besvarades frågan, ”Hur låter vårkänslor?” Visst vi kan prata i timmar om fågelkvitter, om sopbilar som får vinterns grus att försvinna, om skratt och skrik från lekplatser, om jubel och könsord från fotbollsplaner. Men hade du som jag följt den där länken hade du hållit med mig om att vårkänslor den där fredagen låter som Gatuplans singel ”Dee Dee Ramone”.
Inte såld? Ok, tänk dig att Ramones, Gyllene Tider och Markus Krunegård snubblar in i replokalen efter en blöt frostnatt. Resultatet? En redig bakfylla och en låt som är en adrenalinspruta rakt in i ett dansande hjärta. Jag menar Svenska Akademin står unisont och skrålar med i raderna ”Jag hade varit en fara på ett bygge, jag hade sågat av mig foten på ett kalhygge. Jag hade kommit försent om jag jobbat på fabrik, jag skyllde på bussen men jag ville inte dit” Ren och skär briljans.
Efter den fredagen väljer jag en punkrockssång framför fågelsång alla dagar i veckan.
Påverkar vädret hur vi tar emot och lyssnar på musik? Lyssnar vi på mörkare, deppigare musik under årets senare månader? Ska jag skylla på värme och sol när jag i min ensamhet dansar som att det vore min sista dag i livet när jag hör Airghouls samarbete med Priest i den totalt knäckande låten ”Pusher”. Jag la min skuld på den oemotståndliga basslingan som förför mig likt en magdansare på ett rökigt kafé i Marrakech (nej jag har aldrig varit där, men du kan se det framför dig eller hur). Helt plötsligt fanns det ingen låt i världen som kunde toppa den. De maskerade gothsyntharna från en östgötsk residensstad levererar ett Magnum Opus och jag kan inte göra något annat än att bara ge efter. Vinterstela höfter som inte kan kontrolleras. Jag känner liv. Livsgnistan förvandlas till skogsbrand. Musik ändå. Ganska så häftig grej.
Så har han då bara hållit på och dansat och haft sig för att välkomna in våren? Nej det har ju kommit en massa fin musik också som är lite mer svårdansad (inte omöjlig) till. Den Australiensiska sångfågeln Amy Shark släppte en självbetitlad singel som är så rasande vacker. Shark sjunger om saknad, om sin uppväxt, om någon som inte varit där, om att inte må bra och jag lyssnar med en tårfylld blick långt bort i ingenting.
Med ytterst små medel skapar Amy Shark en avgrundsdjup låt som berör och drabbar en på så otroligt många sätt. Så kan man sätta ljud på vårkänslor? Självklart kan man det, du skapar dina egna tonsatta vykort. Du gör det varje dag, du kanske inte tänker på det. Men om du bara stannar upp och super in stunden så har du din unika ögonblicksbild där. Kanske behöver den toner och musik, kanske inte. Det viktigaste är att den får dig att känna. Att leva. Funkar inte det så finns det alltid genvägar via diverse Gatuplan och maskerade synthare, eller varför inte Australiensiskt sångfågelkvitter?