Under det märkliga belägringstillstånd, som satt sin prägel på tillvaron denna vår, har det sociala tomrummet fyllts av en och annan bok. Bland dessa Gabriel Garcia Marquez ”Hundra år av ensamhet”, som utkommit i en ny översättning av Lina Wolff.
Jag plöjde Karin Alins version från 1970 för åtskilliga decennier sedan och jag trodde att något av den colombianske Nobelpristagarens stora krönika om byn Macondo blivit kvar under alla år. Det visade sig, som så ofta, att minnet inte alltid är något att lita på, mycket av handlingen hade fallit bort sedan sist, men de första raderna kändes välbekanta: ”Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendia minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.”
En inledning blir sällan bättre än så, men mycket av det övriga innehållet föreföll främmande på ett sätt som överraskade. Det hänger knappast på boken och Lina Wolffs översättning känns solid, så det måste vara något hos mig som förändrats.
”Hundra år av ensamhet” är ju ett av den magiska realismens paradnummer, vilket gissningsvis påverkat min föreställning om romanen. Lite vagt har jag tänkt på den som ett slags laterna magica, men det gällde inte den här gången. Magin får stå tillbaka för realismen och det mest påtagliga är den frambrytande brutaliteten och det mänskliga vansinnet. Samtidigt inser jag att det kan skifta redan vid nästa omläsning. Man stiger inte ner i samma flod två gånger.
Ändå kan den senaste läsningen motsvara boken bättre än den förra. Då pågick diskussionerna om den sydamerikanska litteraturboomen och intresset låg nära kokpunkten och det kan ha skymt mindre fantastiska, men väl så viktiga sidor av innehållet. Allt har helt enkelt sin egen tid.
Carl-Johan Malmberg skriver i sitt stora verk om William Blake – "Stjärnan i foten" – hur det rätta ögonblicket att läsa den engelske 1700-talsförfattaren och konstnären för hans del infann sig under ett besök i New York. Det är mycket vackert återgivet och övertygar om att det finns stunder då allt stämmer. När det gäller Gabriel Garcia Marquez och ”Hundra år av ensamhet” kan det där ögonblicket mycket väl ha legat inom räckhåll båda gångerna, men ändå slunkit undan innan jag fått riktigt grepp om berättelsen. Kanske blir det tredje eller fjärde gången gillt.