Maktskiftet i Vita Huset har gjort mig till nyhetsknarkare. Det normala intaget av bulletiner via telefonappar och alla andra tillgängliga media sporadiskt utspritt över dygnets vakna timmar har senaste månaden ersatts av ett maniskt sökande efter nyheter om den nye presidenten. Inte minst har det blivit ändlösa timmar, ibland långt in på natten, framför CNN för att försöka förstå vad det är som pågår.
Ett intresse jag uppenbarligen delar med många runt världen. Syns då någon effekt av det i musikens värld? Politiskt färgade sångtexter var ju vardagsmat i Sverige på 70-talet och i USA stod protestsångarna på barrikaderna långt tidigare än så i kampen mot Vietnamkriget och miljöförstöringen och för de svartas medborgerliga rättigheter. De senaste årtiondena har dock den sortens texter i stort lyst med sin frånvaro.
Men det har börjat röra på sig genom Donald Trumps entré. Faktum är att Trump omnämndes i texter långt innan hans politiska ambitioner var kända. Med sitt extravaganta leverne fick den excentriske fastighetsmiljardären stå som förebild för den framgång i överflöd som många av 80- och 90-talens hiphop-artister gav uttryck för i sin musik.
Första låten i månadens spellista skrevs 1990 av Prince till The Time, det Morris Day-ledda bandet som länge fanns i Prince ”hov”. I texten presenteras sångaren som en svart upplaga av Trump, redo att följa minsta (dyrbara) vink hos sitt hjärtas dam. Helt i linje med utvecklingen inom hip-hopens texter är tonen råare i den medryckande låten med Mac Miller från 2011. Det som hänt under mellantiden var ju även att den amerikanska TV-publiken fått Donald Trump serverad som allsmäktig programledare/domare i en dokusåpa på bästa sändningstid, där han blev känd för att peka på deltagare och ropa ”you’re fired!”
Men det var först efter Trumps nominering till presidentkandidat som låtskrivandet tog fart på allvar och i en samlad satsning inför valet i november lanserades en rad Trump-kritiska låtar. Du hör fem av dem i låtlistan.
Sympatiska indierockarna Death Cab For Cutie tar upp det faktum att Trump påstår sig en gång ha startat sin verksamhet med hjälp av endast ”ett litet lån” från sin pappa (alternativfakta?), medan det i verkligheten lär ha handlat om miljontals dollar. Aimee Mann studerar Trump under valrörelsen och tycker sig se vad hans kroppsspråk egentligen förmedlar: ”Jag vill inte ha det här jobbet, tänker ingen stoppa mig?”.
Jim James från bandet My Morning Jacket siktar in sig på Trumps budskap, där han bara hittar ”Same old lie”, medan Bhi Bhiman gör en vacker, akustisk tolkning av en av Nick Lowes mest kända låtar. Den som undrar vad det är för fel på fred, kärlek och förståelse. Wesley Stace gör en annan cover med ny (och elak) text till Bob Dylans ”Mr. tambourine man”. Stace använder oftast namnet John Wesley Harding som artist, ett namn han förstås snodde från ett Dylan-album.
Nä, musik var inte avgörande för valresultatet. De, som har svårt att förlika sig med fyra år av Donald Trump i Vita Huset, hoppas att presidenten ska göra bort sig så kapitalt att han tvingas bort. 1974 skallade kraven på riksrätt mot Richard Nixon under Watergateskandalen och låten ”Impeach the president” är från denna tid. En Prince-låt inleder ju spellistan och den avslutas med en annan av förra årets bortgångna giganter. David Bowies bidrag, tillkommet under andra omständighter, kan tjäna som kommentar även till dagens situation.