Det är ett stort utbud att hålla reda på om du gillar dramaserier med kvalitet. Speciellt om du inte nöjer dej med de få godbitar, som SVT och TV4 lyckas lägga vantarna på. Det stora flertalet når oss ju numera via strömmande tjänster.
Här följer tips på några av de bästa som givit min tv-konsumtion guldkant senaste månaderna. Serier, där även musiken är vald med omsorg och ger ingångar till fortsatt lyssnande på både gamla och nya artistiska bekantskaper.
Den bästa nya serien i år, i mitt tycke, är ”Big little lies” (HBO Nordic). Vi följer där ett antal väletablerade 30 plus-par, som länkas samman av att deras barn går i samma skola. De här paren lever bekväma liv i eleganta villor med havsutsikt i Monterey i Kalifornien. Men redan i första avsnittet förstår vi att det här inte är en idyll när vi serveras antydningar om bråk vid en välgörenhetsinsamling. Någon dör, men vem?
Det dramaturgiska upplägget med tidshopp i händelserna är så skickligt att vi inte vet svaret förrän i sista avsnittet. Däremellan exponeras de inblandades liv, där diverse väl bevarade livslögner kastar mörka skuggor över relationerna. Fokus ligger på kvinnorna i berättelsen och man har trummat ihop en imponerande lista skådisar med Reese Witherspoon, Laura Dern och Nicole Kidman i ledande roller. Kidmans make spelas dessutom utmärkt av Alexander Skarsgård.
Månadens låtlista startar med fyra låtar ur serien och det är den första, ”Cold little heart” med Michael Kiwanuka, som inleder varje avsnitt. ”Big little lies” bygger på en roman av den australiensiska författarinnan Liane Moriarty, i serien lätt omarbetad och med handlingen flyttad till Kalifornien.
En bok är också förlaga till en annan mycket omskriven HBO-serie just nu, ”The handmaid’s tale”. Den baseras på Margaret Atwoods roman, som på svenska har titeln ”Tjänarinnans berättelse”. En mycket svart dystopi, som känns mer brännande aktuell idag än när den skrevs i mitten av 80-talet.
Serien beskriver en nära framtid när USA slitits isär av ett inbördeskrig. En totalitär och kristet fundamentalisk regim har tagit makten och genom brutal krigföring med användande av kemiska vapen har många kvinnor blivit infertila. Regimens strategi är att samla in kvinnor med intakt reproduktionsförmåga och förvandla dem till barnaföderskor och tjänare hos regimens ledande skikt.
Kusligt är bara förnamnet när de personer vi får följa och som är inställda på revolt och motstånd hela tiden tampas med frågan: vem kan jag lita på? Elisabeth Moss, känd från serien ”Top of the lake” och framför allt i rollen som Peggy Olson i ”Mad men”, gör här sitt livs roll som tjänarinnan Offred.
Utmärkt vald musik också i denna serie, som Nina Simones syndiga förförelseakt i ”I want a little sugar in my bowl”. Och redan i seriens början finns en snutt brittiskt/svenskt samarbete och elegant elektronika med SBTRKT och Little Dragon. Första avsnittet rundas av till tonerna av Lesley Gores popdänga från 60-talet, ”You don’t own me”, vars text får en ny resonans i de grymheter kvinnorna i serien utsätts för.
Från ett soligare hörn av samma 60-tal tonar Nancy Sinatras ”Sugar town” fram i öppningsscenen till nya omgången av Netflix-serien ”Better call Saul”. ”I’ve got some troubles, but they won’t last” sjunger Nancy obekymrat - en perfekt beskrivning av den skrupelfrie advokaten Saul Goodman, spelad av Bob Odenkirk. Han var en viktig länk i den älskade serien ”Breaking bad” och i ”Better call Saul”, nu på sin tredje runda, får vi veta förhistorien: varför Saul blev den han är. Gjord med samma fantastiska bildberättande som i ”Breaking bad” och med många skrattframkallande episoder. Och vilken musik! Som den okända låten med Little Richard i låtlistan och norske DJ:n Todd Terjes ”Alfonso muskedunder”.