Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, två egyptier boende i Sverige, hämtades av CIA, togs till Bromma flygplats och skickades till Egypten där de förhördes och torterades. På lösa grunder såg nämligen USA Agiza och Alzery som terrorister, och Sverige gick med på att CIA hämtade dem.
Hur det gick till när utvisningen avslöjades av reportrarna Joachim Dyfvermark, Sven Bergman och Fredrik Laurin.
Det berättade Lena Sundström utförligt om i boken ”Spår” som kom för ett år sedan.
Ett annat omskakande exempel på samarbete mellan Sverige och främmande makt:
Hur kunde Sverige gå med på att bygga en vapenfabrik i det minst sagt odemokratiska Saudiarabien, stick i stäv med reglerna för vapenexport?
Det berättar de avslöjande reportrarna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman i ”Saudivapen” som kommer ut nu.
Vi får alltså allt fler böcker, ofta tjocka, om hur stora avslöjanden går till, och såväl Sundström som Bodin & Öhman berättar det på ett sätt som inspirerats av amerikansk journalistik.
Det vill säga:
Med tydliga cliffhangers.
Med ännu tydligare inslag av reportrarnas privatliv.
Och tydligast av allt med målet att skapa närvaro. Nå, vilken färg hade myndighetspersonens kavaj? Vad åt politikern till frukost? Hur såg pärmen med de viktiga papperen ut?
Det där med detaljer som är för små för att säga något om det stora är en sjuka, för det enda jag egentligen brukar bry mig om är resultatet, själva avslöjandet, inte vägen dit.
Men det är ändå något friskt i denna detaljfrossa och dessa hollywoodinspirerade steg-för-steg-berättelser. För de visar hur reportrarna hindras, inte sällan av höga tjänstemän och inflytelserika politiker, och hur detta blockerande har tilltagit.
På det följer lärdomarna: det krävdes den och den åtgärden för att få fram det och det citatet, det krävdes den och den källan för att de och de siffrorna ska komma fram.
I mycket kan de här böckerna användas på journalistutbildningar (så länge de nu finns kvar). Men än mer är dessa berättelser lektioner för så kallat vanligt folk. För de visar hur mycket som döljs i skuggorna och hur medietränade politiker allt mer slipat hanterar kritik, hur mycket de än högtidstalar om värdet av det öppna samhället.
Vad vi ser nu är att ansvariga på olika nivåer allt mer fördröjer granskningar, och värst av allt undviker besvärliga frågor. Världsmästare på det är Carl Bildt. Så fort det hettar till svarar han nonchalant, och svarar lite vid sidan av på frågan som inte ställdes, utan på det som han föredrar att svara på. Som nu i Saudiaffären, då han håller sig undan reportrarna och i stället skickar ut kommentarer på sitt twitterkonto. Genom att twittra undviker han följdfrågor och får följaktligen sista ordet.
Så även om berättelser som ”Spår” och ”Saudivapen” blir för mångordiga och privata, så är de betydligt sundare än politikers raljanta 140 bokstäver långa twitterfnitter.
